Penélope Cruz gör sin åttonde huvudroll i en film av Almodóvar, och är här som Janis, lika strålande som alltid. Hon har en naturlig och otroligt behaglig utstrålning, som gör att man har svårt att slita ögonen ifrån henne. Även nykomlingen Milena Smit, som Ana, är riktigt bra och jag tror på kemin de två emellan. Överlag är filmen och dess ofta vardagliga miljöer också vackra, på ett lågmält, tillgängligt sätt.
Janis och unga Ana träffas på bb. De föder sina döttrar nästan samtidigt och återvänder därefter till sina respektive liv. Tiden går och plötsligt en dag, på grund av anledningar, kommer de i kontakt med varandra igen.
Almodóvar har en oerhört skarp blick, när han berättar om kvinnor, i sina filmer. Detta är inget undantag. ”Parallella mödrar” handlar om en spirande relation två moderna kvinnor emellan, vars öden broderats samman av livet. De är båda ensamstående mödrar, men framförallt är de just kvinnor. En ofta rätt vanlig kombination, som ändå inte är en självklarhet på film. Det finns flera andra starka kvinnor med i bilden, och på flera håll läser jag budskap om kvinnors rätt till utrymme, vilket är väldigt tillfredställande i mina ögon.
Vid sidan av detta, berättar ”Parallella mödrar” också en annan, parallell historia. En som handlar om en mörk tid i spansk närhistoria, om diktator Franco, och de som föll offer för hans terror. Den historien är nog så viktig och gripande också, och jag hade gärna sett mer av den. Dock i en annan film. För i denna får inte storyn i mitt tycke riktigt plats. Eller den tar plats, fast då på bekostnad av det där andra, det som är det mest engagerande.
Filmen är hyfsat nedtonad, utan tillagda lustigheter eller onödigt färgstarka karaktärer. Dess styrka är den jordnära och varna skildringen av kvinnligt sammanhang. Den lyfter av sig själv och hade inte behövt någon historisk ”krydda”.
”Parallella mödrar” är ett porträtt om kvinnor och om moderskap. Men filmen är också en uppgörelse med det mörka i sin nations förflutna. Jag kan uppskatta ambitionen att knyta samman dessa historier, och båda väcker förvisso intressanta tankar om vårt gemensamma arv och ursprung. Tyvärr blir helheten, som resultat, aningen spretig, men också överdrivet sentimental stundvis.
Samtidigt tycker jag ju om vissa delar väldigt mycket, så för sjutton, ge den en chans du med!