“Livspusslet”, detta komplexa och ofta frustrerande försök till balans mellan arbetsliv och privatliv, är ett ständigt återkommande inslag i senkapitalismens tidsålder. Det är ett mångbottnat tema och oerhört fertil mark för en utforskning kring den moderna människan och dess kval, vilket ”Severance”-skaparna Ben Stiller (komikern och skådespelaren har gått och blivit eminent serieskapare, något som blev tydligt redan med 2018 års ”Escape at Dannemora”) och Dan Erickson tar till vara på. För att sätta fingret på något ytterst vardagligt och verkligt tar de hjälp av ett lika snillrikt som kittlande science fiction-koncept.
Seriens sorgetyngda huvudkaraktär Mark Scout (Adam Scott i sitt livs roll) jobbar nämligen på företaget Lumon där man genomgår den medicinska procedur som titeln syftar på, injektionen av ett chip i hjärnan som skapar en permanent avgränsning av arbetstagarens minnen. Det innebär att Mark och hans flitiga kollegor (bland andra spelade av John Turturro och Zach Cherry) inte kan minnas arbetslivet när de är hemma och tvärtom. I praktiken skapar det två helt separata medvetanden som lever i samma kropp utan att känna varandra, ett som bara existerar på jobbet och ett som bara existerar hemma. När Mark får en ny kollega, den rebelliska och ifrågasättande Helly (Britt Lower, en ny stjärna på min himmel), som direkt poängterar det mardrömslika och oetiska i det hela sätts hans värld i gungning.
I takt med att ett nästan olidligt spännande mysterium byggs avsnitt för avsnitt fördjupas hela tiden porträtten av karaktärerna och allt de både medvetet och undermedvetet gömmer bortom sina murar och fasader. Tonen pendlar från humor till drama och från drama till skräck med vidunderlig harmoni och berättarmässig sömlöshet. Den förhöjda premissen ger Stiller och Erickson utrymme att göra mycket träffsäkra och tankeväckande observationer om människan, om verklighetens kontorsjobb och den märkliga relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare. I specificitet finns universalitet, i absurditet finns logik och i science fiction finns sanning.
I både den kyliga estetiken (utsökt fångad av fotograferna Jessica Lee Gagné och Matt Mitchell) och det existentiella stoffet vilar det en sorts Stanley Kubrick möter Charlie Kaufman-känsla över ”Severance”. De kliniska (och rentav skräckinjagande) Lumon-miljöerna för stundtals tankarna till de polerade interiörerna i ”2001: A Space Odyssey” (1968) och inbakningen av en hårdkokt scifi-idé i en annars relativt ”analog” berättelse kan jämföras med ”Being John Malkovich” (1999). I mitten av detta Venn-diagram av tidlösa mästerverk ser vi hur ett nytt mästerverk, som trots de nämnda släktbanden kan stoltsera med originalitet, föds.
Samtliga nio avsnitt är så pass välskrivna, välspelade och välregisserade att vi befinner oss på peaken av ”peak tv”, om inte högre upp. Lagom till den fenomenala och livsfarligt intensiva (se till att ha en hjärtstartare nära till hands) finalen var jag totalt golvad och Adam Scotts desperata slutreplik krossade mig till småbitar. Han har aldrig varit bättre än han är här och jag kan inte minnas när en enskild replikleverans förvandlade mig till en liten pöl på golvet med sån ohygglig kraft. Spektakulärt, inspirerat och emotionellt uttömmande serieskapande.
ANNONS: Streama hela säsongen av ”Severance” – testa Apple TV+ gratis i 7 dagar