Runt april 2019 var popkulturen ett kaos av superhjälte-teamups, crossover-events och ytlig fan service. Marvels elva år långa Infinity-saga var bara ett par veckor ifrån att avslutas med ”Avengers: Endgame” och DC hade redan försökt med ”Justice League”. Det här är även tiden då ”Game of Thrones” började sända sin sista explosiva säsong och Star Wars-finalen ”The Rise of Skywalker” var bara några månader bort.
Mitt i det kaoset släpptes ett litet, charmigt och underhållande familjeäventyr av svensken David F. Sandberg. ”Shazam!” försökte inte vara en pusselbit för en större story och den låtsades inte vara ett alltför ambitiöst superhjälteepos – det var helt enkelt bara en film. Det kändes speciellt för att det inte var speciellt.
”Shazam! Fury of the Gods” utspelar sig några år efter första filmen så Billy Batson, tillsammans med resten av fosterfamiljen, är nu etablerade superhjältar i Philadelphia. Samtidigt som de hanterar sina vanliga ungdomsliv så räddar de andras liv på charmiga superheroiska sätt via deras alter egos. Storyn drar igång när de plötsligt behöver stoppa onda gudinnor från grekisk mytologi från att använda ett vapen som kan förstöra världen.
En del av det som fungerade så bra i första filmen finns även i ”Shazam! Fury of the Gods”, men pitchen för uppföljaren verkar ha varit att det är en större film än föregångaren. Anledningen till att publiken ska återvända till bion är för att de gillade ”Shazam!” – så nu finns det en till med mer spektakel, större monster, fler superhjältar och ett storslaget hot om världens undergång.
Problemet med att ha större som huvudpitchen till en uppföljare är att det inte betyder något för oss i publiken. Alla uppföljare är större, ”Fury of the Gods” behöver något mer än det. Det sista vi ville se i ”Shazam!” var en film som liknade alla andra tröttsamma superhjältefilmer, och nu har vi en storslagen uppföljare som ofta riskerar att göra det.
Henry Gayden står återigen för manus, nu tillsammans med ”Fast & Furious”-veteranen Chris Morgan och tyvärr är kärnan i storyn inte lika stark den här gången. Många av karaktärerna har reducerats till en checklista där bågarna som etableras tidigt inte rör sig framåt förrän en payoff plötsligt dyker upp mot slutet.
”Shazam! Fury of the Gods” känns mer som när Disney brukade producera billiga videouppföljare till deras animerade klassiker än en riktig uppföljare. Det är svårt att inte se händelserna som en fotnot i dessa karaktärers berättelser jämfört med sprången den första filmen tog så väl.
Prestationsmässigt så är det Jack Dylan Grazer (Freddy) och Djimon Hounsou (trollkarlen från första filmen) som står för många av filmens bästa stunder. Rachel Zegler, en Golden Globe-vinnare för hennes prestation i Spielbergs ”West Side Story”, har tyvärr inte mycket mer att göra än att vara en drömtjej för Freddy. Men trots materialet så lyckas Zegler, tillsammans med resten av filmens cast, i alla fall underhålla.
David F. Sandberg är fortfarande en väldigt stadig hand bakom kameran. Actionscenerna är tydliga och även om han kanske inte fick tag i den starkaste skämtboken så blev det ändå flera skratt i salongen. Han är där för att snickra ihop en kompetent och underhållande upplevelse och för det mesta gör han det här, problemet är storyn han valde att berätta.
Det är svårt att vara för negativ för i slutändan är det här fortfarande en superhjältefilm där karaktärerna faktiskt får vara superhjältar. Det är alltför sällsynt idag. Dessutom behöver inte hjärnan försöka lista ut hur varje liten dum sak i filmen kommer påverka en hel franchise – något som fortsätter att plåga Marvel.
”Fury of the Gods” är ungefär lika viktig som en tecknad serie på lördagsmorgonen (det här är en positiv anmärkning), det känns inte som den avgörande faktorn för vad ett helt filmbolag kommer göra härnäst. Även om ”Shazam!”-serien tyvärr börjar likna många andra superhjältevaror så är det i slutändan fortfarande bara en film. Den är inte i närheten av att vara den sämsta moderna superhjältefilmen (och redan nu är den inte ens det sämsta som genren har erbjudit i år), men det är ändå en stor besvikelse.