”Foundation” bygger på Asimovs bokserie med samma namn vars premiss vilar på författarens påhittade vetenskap – psykohistoria. Konceptet är inspirerat av bland annat gruppsykologi. Det kunde därför varit högaktuell idag med kvantmekanikens framfart och vår allt större förmåga att förutse och påverka gruppens framtida rörelsemönster. Dessvärre överskuggas de tyngre dimensionerna av en ambivalent rytm.
Först förförs jag av ett magiskt intro och en kvinnlig berättarröst som etablerar Asimovs intellektuella skärpa. I en framtid där mänskligheten befolkat större delen av universum har matematikern Hari Seldon genom sina räkenskaper förutsett det styrande Galaktiska imperiets fall. Mänskligheten står inför en ny mörk tidsålder som enligt Hari endast kan förmildras genom att implementera hans plan – att bygga en stiftelse i universums utkant avsedd att bevara allt vetande.
En nerkittlande intrig som dessvärre relativt omgående drunknar i samtliga genreklichéer med sitt teal-and-orangefilter, sina fula ”framtidstypsnitt”, lajvinspirerande mode och stadskärnor som för tankarna till en budgetversion av Fusionfestivalen. Kreativ och tankeväckande arkitektur samt design är två viktiga byggstenar i science-fiction. I ”Foundation” tycker jag dock bara rymdskeppen och utemiljöerna tillför en nyskapande atmosfär. Att Apple siktat på att generera en ny ”Game of Thrones”-hit återspeglas i gestaltandet av omgivningarna ända ner på scennivå.
Men där ”Game of Thrones” lutar mot en enklare mytologi och naturligt varvar överdådiga slag med intima karaktärsporträtt bygger ”Foundation” på svårigheten i att förutse en grupps rörelsemönster, ett ifrågasättande av flera humanistiska vetenskaper och en vilja att skärskåda både matematik och spiritualism. Ett åtagande som kräver sin dialog, men kanske inte så mycket mer. Och dessvärre har denna inte tillkännagetts den uppmärksamhet den borde förtjänat. Likväl uppstår dilemmat kanske främst där behov funnits att skapa cliffhangers och actionscener. Det blir uppenbart hur manusförfattarna försöker tillföra klassisk spänning där sådan har saknats och det blir utdraget och konstlat. Ett led i detta har varit att modernisera originalet genom att bland annat tillföra kloner. Inslag som upplevs troliga, men som inte behjälper problematiken med rytmen och den skakiga balansen mellan att vara trovärdig originalet och viljan att skapa dynamik.
Att däremot byta ut flera manliga huvudkaraktärer mot kvinnliga är bara värdefullt. Kön kommenteras inte alls, varken ur ett humoristiskt eller ”skriva på näsan”-perspektiv. Jämlikheten upplevs därför positivt oväsentlig. För detta tycker jag manusförfattarna ska ha en stor eloge.
Det är också uppfriskande att se en science-fiction-serie som inte fäster störst vikt vid invändningar mot kapitalismen utan fokuserar på frågeställningar kring betydelsen av själens existens och hur historiens gång trots noggrant uträknade förutsägelser kan förändras över en natt vid en oväntad händelse. Dessvärre hjälper inte detta berättelsens tempo som liksom ”Lovecraft Country” inte kunde bestämma sig för vilka aspekter ur boken den skulle fokusera på.
”Foundation” hade mått bra av sluta motarbeta sig själv och istället våga lyfta de essentiella ur böckerna och låta den skakiga farkosten färdas i sin egen takt. En takt som kanske inte passat alla, men som åtminstone gett en mer minnesvärd upplevelse.