Skamsköljning utan pardon från Peter Magnusson

Fyrtioårskrisande Vera (Liv Mjönes) är olyckligt kär i sin lärarkollega Frank (Erik Johansson). På uppmaning av en knasig livscoach sänker hon sina förväntningar och friar istället till Carl-Johan (Peter Magnusson), en hopplöst självgod tönt som pratar bebisspråk och drar med henne på skidsemester hos sina föräldrar.

På plats i Åre dyker en nyskild Frank oförhappandes upp, just när Vera börjar inse att mannen hon står i begrepp att gifta sig med tycker om att kommunicera med hjälp av en mjukisnalle från barndomen. Carl-Johan är dessutom inte alls läkare som vi förletts att tro, utan anställd på Joe and the Juice (ett listigt njurslag mot den fåniga hipsterkulturen!) och olidlig i största allmänhet.

Vera stammar och ser svårt förvirrad ut varje gång hon öppnar munnen. Handlingen drivs framåt av att hon snurrar in sig i alltmer hopplösa situationer genom att improvisera ihop osannolika förklaringar som ingen vettig person skulle köpa för ett ögonblick. Men eftersom samtliga rollfigurer är precis lika osannolikt idiotiska så tar bensinen i denna dramaturgiska motor aldrig slut.

”Är detta skoningslöst ironiskt?” hade man kunnat tänka om sammanhanget varit okänt. ”Vilket brutalt och oprovocerat angrepp! Det är inte varje dag som svenska långfilmer parodierar farsartade förvecklingskomedier med intelligensfientliga premisser. Och man håller minen hela vägen, illusionen brister inte för en sekund. Så här uselt skulle det faktiskt kunna vara.”

Men nu är kontexten uttalad, till och med bekant. ”Tills Frank skiljer oss åt” har samma avsändare som ”Sommaren med Göran” (2009) och ”En gång i Phuket” (2011). Det innebär att Peter Magnusson har skrivit manus och alltså även förekommer som skådespelare i filmen, medan Lena Rehnberg står som producent. Och det har historiskt sett inneburit publiksuccéer med bredast tänkbara tilltal, samt stora kommersiella framgångar.

Därmed skingras mystiken kring varför Svenska Filminstitutet har valt att finansiera det som försiggår på duken i drygt en och en halv timme. Annars hade det varit på sin plats med en konspirationsteori eller två. För medan de två tidigare nämnda filmerna båda innehöll en handfull genuint roliga scener som en följd av Peter Magnussons komiska begåvning så är ”Till Frank skiljer oss åt” en obeveklig skamsköljning som gör ont långt efteråt.

För tydlighetens skull: Även tramsiga komedier med folkliga ambitioner har sin plats i en någorlunda demokratisk biograftablå. Det är inte en elitistisk attityd eller orimliga förväntningar som gör att jag desorienterad stapplar ut ur salongen när eftertexterna äntligen börjar rulla, utan en rent kroppslig reaktion. Systemet är överlastat av infantila skämt som får Ashton Kutcher, Jack Black och Rob Schneider att framstå som intellektuellt svårtillgängliga humorgiganter.

”En komedi om beslutsångest, längtan efter att hitta den rätte och om hur små vita lögner leder till oväntade situationer utom all kontroll”, står det i pressmaterialet. ”Det var kanske roligare på nittiotalet”, säger Peter Magnusons rollfigur vid ett tillfälle. Jag minns tack vare förträngningsmekanismerna inte vad han syftar på, men det är frestande att sätta citatet i relation till filmen som helhet, att tolka in en sorts ursäkt. Det är möjligt att biopublikens toleransnivå för trams var högre för tjugoplus år sedan.

Med sin bottenlösa brist på kvalitet aspirerar ”Tills Frank skiljer oss åt” hur som helst på tidlöshet.