Badlands-elegin över sann nomadism bjuder också på många stunder av skönhet – de solkyssta karga amerikanska ökenvidderna, ett väderbitet ansikte som gryningsljuset faller på. Det vackra mixtras med det råbarkade i scener så nära dokumentär man kan famna i en spelfilm.
Det hela började med att Frances McDormand och Chloé Zhao blev vänner och bestämde sig för att filma ett projekt ihop. McDormand som länge varit fascinerad av den nomadiska livsstilen ville filmatisera boken ”Nomadland: Surviving America in the Twenty-First Century” av Jessica Bruder. Filmfestivalfavoriten Zhao har dessförinnan gjort andra djupdykningar ner i den amerikanska själen; ”Songs my Brothers Taught Me” och ”The Rider”; skrev såldes ett manus där huvudrollen var given.
Frances McDormand spelar Fern – en kvinna nära pensionsåldern som mist både sin man och en hel stad. Maken dog i cancer och staden Empire dog ut när det stora företaget stängde gruvverksamheten som var dess livsådra och alla flyttade ut.
Filmens tysta vrede mot det orimliga kapitalistiska systemet blir aldrig plakatpolitik – istället lär vi känna Fern som en extremt seg och en överlevare. Med maken väl i jorden bestämmer hon sig att hon har fått nog av skiten och lämnar hemmet en sista gång. Fern visar sig snabbt vara allt annat än sentimental (vilket möjligen den beklagar herrelösa hund som tyr sig till henne – här undviker regissören klyschan att använda sig av djur för att skapa lite mänsklig värme i den mänskliga isoleringen).
I början lever hon i sin husvagn av ren brist på alternativ men efter att ha lärt känna den äldre Linda May på ett fabriksjobb på Amazon (i några scener som injagar skräck i svenska löntagare) tänds något inom henne. Den sorgtyngda Fern blir varse om en helt ny livsstil och dras in i en löst sammansatt men solidarisk grupp människor som svetsas samman av hjul, vädrets makter och ett långfinger upp i kapitalismens käftar. Sorgen lyfts inte från hennes axlar, men den lättar. Frågan är bara om hon vill lämna den helt bakom sig.
Det anmärkningsvärda är att de veteraner Fern stöter på i filmen som lär henne att navigera i denna livsstil samtliga är riktiga nomader, vilket gör helhetsintrycket ännu starkare. Bland många gripande scener etsar sig en fast i minnet – samtalet med Swankie, en något butter men oändligt varm och rådig äldre kvinna som inte låter sig begränsas av livets ständiga punkteringar. Hon lagar dem hon kan och accepterar resten som sin livshotande cancer med ett stoiskt lugn – Swankie vet att hon vill sätta punkt i livet med euforisk glädje, omgiven av cirklande svalor. Det är oerhört gripande på ett sätt som sätter det mesta av det vanliga snacket om förebilder i skamvrån.
Det märks att teamet, med Zhao och McDormand i spetsen levde tillsammans med dessa människor och lärde sig av dem. Ett team som inkluderade skådisveteranen David Straitharn som spelar Ferns romantiska intresse och Zhaos pojkvän filmfotografen Joshua James Richards.
Det är han som står för det episka fotot. Och såväl fotot som Zhaos regi gjorde intryck på självaste filmlegendaren Terence Malick – en feat som få kan skryta med.
Förmodligen kände han de fria viddernas kall – scener som anpassas efter människorna på plats och vädrets makter. Resultatet blir en kontemplativ helhet där ens verklighetsuppfattning vänds upp och ner – de med minst upplever mest, fattig blir rik, trälen blir fri. Verklighetens folk blir skådespelare och filmfolk blir mänskligare än någonsin.
Ute på vägarna och i sina fristäder bygger husvagnsnomaderna en egen värld i USA:s ökenlandskap. Utanför finns dock alltid den andra verkligheten kvar – oförlåtande, dömande och redo att suga ut deras sista krafter för symbolisk ersättning. Fern går stoiskt igenom en hel drös med arbetarjobb filmen igenom. Som tittare kan man ifrågasätta detta slit – men som den obändiga, och envist frihetstörstande rollfiguren själv säger så gillar hon att göra sig nyttig. Men hur vidrig ett flygplatsliknande lager på Amazon kan tyckas kan alternativet – oändlig tystnad och ensamma vandringar i ödelagda städer – vara för skrämmande att uthärda en längre tid, även för en riktig ensamvarg.
Det finns något i Chloé Zhaos filmer som får mig att tänka på Ang Lee – trots regissörernas vitt skilda stilar. Det handlar om upptäckaranda och nyfikenhet, den där drivkraften att hitta den mänskliga anden och essensen i en plats eller epok. Hon är utlänningen som skärskådar en ny verklighet fångar in dess essens. Smärta, civilisationskritik och vardagspoesi bildar tillsammans ett ådernät av scener. Ögonblicken bultar kompromisslöst bistert, osentimentalt… och bitvis smärtsamt vackert. Sedda denna gång. Denna gång.