När den mytomspunne William Wallace avrättades som straff för sin kamp för ett fritt Skottland dog inte kampen om en fri nation med honom. Istället grep en av de främsta pretendenterna om den skotska tronen makten efter att ha dräpt sin främste rival. Han blev känd som Robert the Bruce och lyckades med skicklig krigföring hålla stånd mot Edvard II:s starkare trupper och samla Skottland till en självständig nation.
Hollywood vurmar för obändiga skottars kamp mot engelsk övermakt. Sobra historiska dramer kryddade med karaktärsskådisar, subtil mimik och Mary Stuarts stoiska majestät innan den ofrånkomliga avrättningen. Robert the Bruce bryr sig inte om sådant. Alldeles för länge kan man misstänka att man egentligen tittar på en komisk pastisch av ”Game of Thrones” där en bunt scener betas av bara för att de bör vara med.
Filmens manus som kretsar kring en familj som hjälper en sårad kung Robert mot unkna förrädare kan inte klandras för subtilitet. Tvärtom finns det ögonblick då man häpnar av dialogernas övertydlighet och drabbas av aningen förvirrad cringe. Allt är inte hemskt och ibland flyter det på. Men de övertydliga pekoralen återkommer. Manuset verkar ha problem med att bestämma sig för vems historia den berättar och sensmoralen är ack så banal.
Filmskaparna räds inte det väntade – Angus MacFayden som spelade Robert Bruce i Mel Gibsons våldsepos ”Braveheart” spelar Robert Bruce även här! (Om man med spela menar att släpa omkring med vidöppna ögon och svårmodigt och förmodat lidande blick.)
Andra skådespelarinsatser är av samma typ – Zach McGowans oinspirerade Sheriff of Nottingham-kopia Brandubh kisar lömskt och försöker komma innanför kjolarna på Anna Hutchisons svårt uttryckslösa änka. Förvånansvärt nog är det barnskådisarna som lyser klarast.
Att filmen har en åldersgräns på 15 år är en svår felräkning. Som actionfilm betraktat är den alldeles för riktad mot en yngre publik medan våldet gör den olämplig för de yngsta. Det gör att den fastnar med klacken i ett gyttjigt ingenmansland.
Filmen är åtminstone välmenande trivsam och slår dessutom ett slag för jämlikheten med handlingskraftiga tonårstjejer. Dessutom har inledande och avslutande scener nog med spänning i sig för att rädda betyget från botten. Men med sina endimensionella karaktärer utan mycket till utveckling, förutsägbar handling och enfaldiga dialoger är det ändå svårt att hurra för den här barnsliga frihetskampen.