Vad som leder till den brutala (nåja) slakten i ”The Mouse Trap” är något så besynnerligt som att chefen för ett nöjescenter dricker Absolut vodka och ser på ”Steamboat Willie”, originalfilmen med Musse Pigg. När han spiller sin drink på en trasig kabel till projektorn startar mardrömmen – på något sätt. Hur och varför får vi egentligen aldrig veta.
Det är ungefär lika absurt som när Freddy Krueger återupplivas med brinnande hundkiss i ”Terror på Elm Street 4”. Här är det dock rejält begränsat när det gäller både budget och talang bakom och framför kameran. Det är en skräckaftonen i amatörernas tecken. Manuset verkar skrivet av antingen AI eller en ivrig filmstudent som druckit Redbull en hel natt.
I en ramhistoria förhör två poliser en tonårstjej som tydligen överlevt ett blodbad. Varpå vi får snart se det ganska rutinmässiga händelseförloppet med festande ungdomar som hotas av mördare med mask och kniv. Slarviga övernaturliga inslag (som att mördaren kan teleportera sig) försöker desperat skapa någon slags mytologi.
Men ingen av de många sidointrigerna leder någonstans. Allt avrundas med ett absurt antiklimax. Det finns antydningar om en parodisk glimt i ögat med ”Scream”-liknande (ibland rätt av kopierad) dialog om skräckfilm. Men karaktärerna är för platta, intrigen för tunn och produktionen för billig.
Istället blir det oavsiktligt (!) usel dialog och spel som drar några garv i skadeglädjens anda. I den oundvikliga jämförelsen med den fruktansvärda ”Winnie-the-Pooh: Blood and Honey”, som också gjordes av anledningen att förlagan blivit allmän egendom, så finns här underhållningsvärde i att det är så dåligt att det blir kul.
Samtidigt kan du lika gärna se valfri, gammal B-skräckis från 1980-talet, befriad från den här filmens bleka cynism och uppenbara avsikt att tjäna snabba pengar på gratis varumärke. En frustrerande begränsad fantasi tillåter inte ens att man har lite kul i en kittlande miljö som ett nöjescenter.
Upplägg med åkattraktioner, virtual reality-spel och lekplatser används snålt utan fyndiga idéer. I en scen flyr ett tilltänkt offer via en rutschkana – det är en några få sekunders fnissig sekvens som sedan mynnar ut i ingenting då man hastigt klipper till andra, mindre intressanta situationer och karaktärer.
Om den ändå hade kunnat erbjuda lite våld eller blod för fans som gillar det. Men mordscenerna är lika generiska som resten av filmen, när de inte sker utanför bild. Det främsta ”Mickey’s Mouse Trap” uppnår är att inte vara lika dålig som ”Winnie-the-Pooh: Blood and Honey” – en minst sagt blygsam prestation.