Klockan 14.50 lokal Boston-tid år 2013 exploderade en hemmagjord bomb längs målrakan på stadens stora årliga maratonlopp, och tolv sekunder senare exploderade en andra bomb tre hundra meter längre ner på gatan. När röken lagt sig hade tre människor mist livet, och 185 till låg skadade. I jakten på de skyldiga dog två personer till, en polis som sköts ihjäl på öppen gata, och en av de två gärningsmännen.
Det är med andra ord ett tungt material Peter Berg ger sig i kast med, och detta nästan direkt efter hans senaste film, ”Deepwater Horizon”, som också behandlade ett nationellt trauma. Då som nu spelar Mark Wahlberg huvudrollen som rekorderlig everyman och runt omkring honom samsas bland andra Kevin Bacon, John Goodman, Michelle Monaghan, och J.K. Simmons om utrymmet.
Handlingen tar vid på morgonen för dådet. Polisen Tommy Saunders är satt att övervaka målgången för maratonloppet och hamnar därmed mitt i händelsernas centrum när bomberna väl börjar smälla.
Inledningen är lite onödigt långdragen då den kämpar för att introducera ett smärre kompani av karaktärer som alla på något sätt kommer att beröras av terrorattacken. Syftet är gott, regissör Berg har insett att det som får sådana här filmer att ticka är att man som tittare bryr sig om karaktärerna, men det blir nästan provokativt i sin sötma. Ont i tänderna får jag. Alla tittar varandra djupt in i ögonen och säger ”I love you” med djupaste vördnad, som om de redan på förhand vet om vad de kommer vara med om, och jag får lust att ställa mig upp i biosalongen och ropa ”Ingen är så där älskad!”.
Som tur är lyckas jag hålla mitt inre psykfall i schack, men min poäng är att vi kanske inte hade behövt se hur gulliga allas liv var innan katastrofen. Det hade räckt med att bara se vanliga människor göra vanliga grejer. Det känns inte helt trovärdigt mot de riktiga människor som sägs dölja sig bakom karaktärerna, och därmed inte heller helt respektfullt mot dem.
Många av karaktärerna, som Kevin Bacons FBI-chef, och John Goodmans polis-dito, är nämligen baserade på verkliga personer, men Marky Marks karaktär är det inte. Just därför blir det lite fånigt när Boston-Tommy (och han är verkligen Bostoniansk på alla sätt) dyker upp på alla platser där handlingen äger rum. På plats vid målfållan? Check. Mitt i smeten när det smäller? Check. I skottduell med gärningsmännen? Check. Nyckel i FBI-arbetet? Check. Mannen som hittar den sista terroristen under en presenning flera dagar senare? Check. Det visar sig efter lite efterforskning att Wahlbergs karaktär är en av få som inte är baserad på en enskild verklig person, och det märks.
Efter sötsliskighet kommer i alla fall sol, som tur är. Här i form av en riktigt spännande så kallad ”manhunt”, alltså människojakt, på de två oidentifierade personerna som snabbt pekas ut via diverse övervakningskameror. Ändringen av fokus från katastrof till jakt leder också till att filmen plockar på sig ett välkommet momentum ungefär halvvägs in, som dessutom håller i sig hela vägen in i kaklet. Themo Melikidze och framförallt Alex Wolff övertygar stort som mer och mindre dedikerade jihadister, och skådespeleriet i filmen överlag är även det riktigt stabilt. Stilistiskt och filmtekniskt är det en effektiv mix av psuedo-dokumentärt filmande med inklippt grynigt material, och långa svepande tagningar över Boston. Det känns som att vi får se en verklig krisdrabbad stad.
Det är synd att Peter Berg inte kan hålla sig från att solka ner anrättningen med överdrivna mängder sentimentalitet här och där (håll bland annat utkik efter Wahlbergs pinsamma ”kärleken övervinner allt”-tal framåt slutet av filmen), för med lite tajtare fokus på att undvika klichéer och stolt flaggviftande hade ”Patriots Day” lätt och ledigt kunnat klättra ytterligare en pinne på betygsstegen. Som det är nu stannar den på en stark trea. Eventuell excessiv ost till trots.