Slutkapitlet på en trilogi väl värd att efterapa

Den första nyinstallationen av Apornas planet-filmerna “Apornas planet: (r)Evolution” varnade människan för riskerna med att leka gud, varpå klankrigens “Apornas planet: Uppgörelsen” blev ett våldsamt inlägg mot rasintolerans. Det avslutande kapitlet i trilogin “Apornas planet: Striden” är ett stökigare stycke med mindre träffsäker allegorisk funktion men i centrum står en historia som kretsar kring hämndens mörka spiral.

“Striden” tar vid där den förra slutade och vi möter åter schimpansen Caesar (Andy Serkis) i de djupa nordamerikanska skogarna där han leder en decimerad skara primater. Hans grupp tvingas snart söka ett nytt hem då de jagas av överlevande mänskliga (ish) soldater under ledning av en hänsynslös överste (spelad av en krampaktigt Kurtz-tokig Woody Harrelson).

Efter att ha blivit förrådd av en av sina egna ger sig Caesar tillsammans med en grupp av sina närmsta ut på ett hämnduppdrag som kommer att sätta allt på spel för båda arternas överlevnad. Steg för steg har den nya Apornas planet-trilogin skiftat perspektiv bort från människorna till att nu avsluta i en historia helt berättad ur ap-perspektiv. Specialeffekts-utvecklingen sen 2011 har gått hand i hand med denna resa och det visuella slutresultatet i “Striden” är verkligen ap-bra.

Apornas utveckling till flerdimensionella varelser stärks även av ett manus där de överlevande människorna i kontrast, har degraderats till ett historiens avskum som man inte behöver vara primat för att vilja kasta sin avföring på.

Även om striden mellan arterna här är mer storvulen än i “(r)Evolution” så var Caesars slitning mellan dessa två världar, sin mänskliga familj och sin egen art, mer intressant i den första nyinstallationen där James Francos Will kvarstår som filmseriens bästa mänskliga karaktär. Där fanns konflikten inbakad i berättelsen och den behövde aldrig forcerat artikuleras för att begripas, vilket resulterade i en nivå av filmberättande som som det bombastiska slutkapitlet aldrig lever upp till. Detta trots att regissören Matt Reeves nästan slår knut på sig själv med otaliga parafraseringar av alltifrån John Ford till ”Apocalypse Now” och Andra Moseboken.

Reeves final slår sannerligen på stora trumman med effekter i världsklass, ett storslaget soundtrack och vidunderligt vackra vyer som minner både om den gamla skolans mastodontfilmer och westernklassiker. Men som fristående film har “Striden” sina klara brister, nedtyngd av en utdragen mellanakt som inte handlar om någonting alls trampar både primater och människor vatten inför en ofrånkomlig slutstrid som slarvar bort både logik och de avgörande ögonblicken i modern blockbuster-tradition.

Kejsare och stjärna är och förblir Caesar – filmseriens självklara mittpunkt som vuxit både som karaktär och teknisk landvinning i sin vansinnigt mänskliga motion-capture-skrud. Filmhistoriens tidiga filmskapare och kritiker hyllade närbilden på det mänskliga ansiktet som essensen av filmen, det mest kraftfulla verktyget i en filmskapares verktygslåda där ögonen är fönstret till den mänskliga själen och närbilden fönstret till karaktärernas känslor.

När Matt Reeves och hans fotograf Michael Seresin här självsäkert skjuter fram kameran till en närbild mot Caesars nedtonat uttrycksfulla ansikte i “Striden” så skjuter man även fram positionerna för ett av framtidens stora filmiska verktyg. Man gör det med vetskapen att den “kusliga dalen” för datorgenererade ansikten är passerad och att publiken nu ser rakt in i ögonen på en besjälad varelse. En digital varelse besjälad av en av vår tids mest underskattade skådespelare – Andy Serkis, som tillsammans med teamet bakom förtjänar en hel klase statyetter för sin deras otroliga arbete med Caesar.

“Striden” haltar betänkligt på mållinjen men en suverän Andy Serkis fyller ut sin apkostym med tillräckligt med själ och gravitas för att bära trilogin i mål samtidigt som Reeves undviker att förlora 70-talsseriens B-filmsidentitet på vägen. “Apornas planet: Striden” är som helhet en sofistikerad popcornrulle som trots sina brister är svår att hålla sina stinkande tassar borta från.