Det är något väldigt tillfredställande med en riktigt påkostad katastroffilm. Att se civilisationen gå under är inte något man tröttnar på i första taget. För vem vill inte kittlas av tanken att allt kan ta slut imorgon, och när det väl smäller så är vi alla lika futtiga inför den väl valda katastrof som kommer att bli vårt öde. Kalla det existentiell ångest eller bara enkel fäbless för att se sönderfallande byggnader i två timmar. Katastroffilmen fyller ett behov. Och när den görs riktigt bra – vilket är sällan – kan det vara stor filmunderhållning. Synd bara att drömfabriken i Kalifornien envisas med att förpacka alla dessa vackra apokalyptiska berättelser med svårtuggade moralkakor. Aldrig har det varit mer tydligt än i ”San Andreas”.
Här får vi möta helyllepiloten Ray Gaines (Dwayne ”The Rock” Johnson) som med sitt team av gamla krigsveteraner susar omkring i en räddningshelikopter och räddar livet på vackra unga damer i nöd. Hans kompisar glöms för övrigt direkt bort av filmen och ses aldrig av igen, men det är en annan historia. Men Ray är en bekymrad man. De svällande musklerna och det patriotiskt pumpande hjärtat kan inte dölja att han är ledsen över att hans kärnfamilj har splittrats. Till råga på det har hans ex-fru Emma (Carla Gugino) flyttat ihop med en slemboll till rik affärsman. Precis när The Rock ska åka iväg på lite far och dotter-bonding med enda dottern Blake (Alexandra Daddario) händer det som inte får hända: jordskalvens heliga moder drabbar Kalifornien. Sicken tur att The Rock är gjort av det rätta virket då.
Effekterna och förrödelsen är lyckade. Det mullrar stilenligt i salongen, skyskrapor faller som käglor och ett antal oskyldiga blir mosade av allehanda fallande fordon (helt blodlöst). Den första halvan av ”San Andreas” gör precis det den ska. Sätter scenen, bygger upp spänning och sedan låter helvetet braka lös över hela alltet.
Men det ska sägas direkt, har du sett en storslagen katastroffilm producerad på 2000-talet så vet du precis vad som väntar dig. För ”San Andreas” är gjord enlig mall, och det till punkt och pricka. Här finns kärnfamiljen som har lite problem, ett rådigt ungt par som kuttrar kyskt , en störande sidekick till unge – och naturligtvis en falsk usling som nästlat sig in i den tidigare så perfekta familjen.
Parallellt får vi följa en stereotyp forskningsgrupp under ledning av den luggslitne akademikern Lawrence (Paul Giamatti) som upptäckt magnituden av jordskalven (för det är flera) – och denne herre får tillsammans med en vilsen reporter förklara handlingen för oss i publiken under resten av speltiden. Mycket praktiskt. Det blir en hel del uppspärrade ögon som stirrar på blinkande skärmar och frustar olycksbådande. Inget fel med det egentligen, klyschor funkar bra ibland och här är Giamattis roll det minsta problemet.
FIlmens problem blir tydligt först när dammet skingras och våra hjältar får för sig att börja prata med varandra. Vips så förvandlas en lovande orgie i total förintelse till en roadmovie med familjen Gaines med en rad av slitna klyschor serverade i följd. The Rock är visserligen stilig i pilothjälm och inte helt oäven som skådespelare, men kämpar med ett uselt manus som signalerar alla karaktärsförändringar lika subtilt som en skeppstuta. Filmens avslutande akt glömmer gång på gång bort att vi är här för att se saker sprängas – inte för att familjen Gaines ska hitta sig själva i röran.
Nej, ”San Andreas” slarvar bort ett hyfsat bra anslag genom den trista och förutsägbara handlingen och det nästan parodiskt sentimentala manuset. Synd på så rara ärter.