”WandaVision” är på många sätt en restprodukt efter över tio års uppbyggnad till ”Avengers: Endgame” och det den lämnade efter sig, där Marvel visar att de är villiga och inte minst kapabla att ta sina berättelser till nya, annorlunda och spännande höjder.
Efter att androiden Vision (Paul Bettany) blev dödad av skurken Thanos i ”Avengers: Infinity War”, lever och frodas han och Wanda (Elizabeth Olsen) märkligt nog i en idyllisk amerikansk villaförort och en pastisch av den svartvita sitcom-serien ”The Dick Van Dyke Show” från 50-talet. Några avsnitt senare har det blivit 90-tal, där allt påminner om komediserien ”Malcolm in the Middle” och paret plötsligt har två söner som blivit tio år gamla på bara några dagar. En märklig premiss kan tyckas, men har du tålamod väntar en fantastiskt spännande serie.
Att det stora mysteriet om vad som egentligen försiggår står i centrum, är både seriens största styrka och en svaghet. Greppet känns oerhört nytt och välkommet i Marvels filmvärld som vid det här laget kan kännas lite slätstruken, samtidigt som det påminner lite om ”Lost” på gott och ont. Att det släpptes ett avsnitt i veckan känns som ett medvetet val från Disney, då det skapar diskussioner på nätet vilket i sin tur hjälper den annorlunda berättarstrukturen på vägen. Utan det riskerar serien att kännas lite tunn, då den ställer och svarar på sina frågor i en rasande takt. Även om jag hela tiden vill veta mer, tror jag verkligen inte att det skulle vara lika effektivt att bingewatcha ”WandaVision”, som att låta varje avsnitt och cliffhanger gro ett tag.
De klockrent parodiserande hyllningarna till olika årtiondens sitcoms är för det mesta en fröjd att ta del av. Att du har sett några av de klassiska tv-serierna de refererar till kan vara en fördel, men är verkligen inget krav för att en ska uppskatta dem. Ibland kan dock vissa scener pågå lite för länge, så pass att jag faktiskt kan förstå att många blev avskräckta av den annorlunda premissen och det ibland löjliga tilltalet efter bara två avsnitt. Om en har lite tålamod och lyckas komma över den ändå relativt låga tröskeln väntar dock en serie som innehåller det mesta en lärt sig att förvänta sig från Marvel vid det här laget – samtidigt som den levererar spännande vändningar, nya grepp och fantastiska rolltolkningar.
Elisabeth Olsen och Paul Bettany har nämligen en väldigt trovärdig personkemi, då jag som tittare verkligen bryr mig om deras relation – mer än vad jag någonsin gjorde under filmerna. Bakom den till synes oskuldsfulla och humoristiska fasaden gömmer sig andra mer dystra nyanser i skådespelet, som gör serien så mycket bättre. Även Kathryn Hahn (”Parks and Recreation”) gör en fantastisk rolltolkning av den överdrivet gästfria grannen Agnes. Det bör nämnas att det här verkligen inte är en serie för den som inte gillar eller har sett Marvels filmer, då den bygger mycket på vad som hänt tidigare och kräver en del förkunskaper för att alla referenser ska klicka. Det finns en anledning till att Disney+ tipsar om ”Avengers: Age of Ultron” efter varje avsnitt, om jag säger så.
I slutändan rör serien kanske inte till riktigt lika mycket i Marvel Cinematic Universe som många hade hoppats och förväntat sig, men vad gör väl det?
Efter att ha sett ”WandaVision” ser jag faktiskt mer fram emot att få se vad Marvel har att erbjuda i tv-mediet framöver i serier som ”The Falcon and the Winter Soldier” och ”Loki” , snarare än nästa stora biofilm. Med de fantastiska rolltolkningarna, den nagelbitande spänningen och de visuella greppen fängslar serien mig fullständigt, så pass att jag nästan blir orolig för om ovan nämnda serier kommer kunna leva upp till det här.