Maria (Helga Guren) rättar maniskt till kuddarna i vardagsrumssoffan. Hennes man Sigmund (Oddgeir Thune) har i affekt, efter ett explosivt bråk, nyligen lämnat rummet. Sammanbitet lutar hon sig tillbaka mot ryggstödet med fötterna upp, i väntan på att han ska komma tillbaka. Kroppsspråket talar för att det inte är första gången hon väntar in honom efter ett gräl. För ”Älskling” är ett drama som inte räds de obekväma stunderna: de råa orden som likt träffar likt ett knytnävsslag i bröstet och får en att tappa andan eller såren som skaver efter bristen på ett ”jag älskar dig” tillbaka – de små gesterna som viskar om att en separation är nära.
Med ”Älskling” visar regissören och manusförfattaren Lilja Ingolfsdottir att hon bemästrar dramats konst och den norska långfilmen kan sällars bredvid verk som ”Marriage Story”, ”Take This Waltz” eller ”Before Midnight”, vilka också utforskar en långvarig relations utmaningar. Filmens fokus på samtalet: oavsett om det rör sig om det mellan Maria och hennes mor, Maria och Sigmund, Maria och hennes dotter eller Maria och bästa vännen är en djupgående skildring av uppbrottets många faser: skuldbeläggandet, sökande efter sanning och det svåraste – självrannsakan.
Mot bakgrunden av en snöig och vintermörk storstad i Norge ställs Maria inför insikten om att hon kanske varit delaktig i utfallet. Åtminstone lite – ett ”lite” som visar sig bottna i den komplexa relationen till mamman, till barnen och till en tidigare skilsmässa. Men framför allt i bristen på kärlek till sig själv.
Lilja Ingolfsdottir har noggrant övervägt varje ord och skådespelaren Helga Guren levererar allt från passiv aggressivitet till explosivt hat och obehag inför överraskande närhet (kram från en vän) och samtidigt desperationen efter densamma till barnen, med bravur. Tillsammans med det mycket sparsmakade soundtracket, där merparten av scenerna lämnas åt tystnad, förskjuts fokus till språket. Bristen på smäktande stråkar och kärlekskranka countryhits gör att filmen aldrig blir överdriven eller ansträngande sentimental.
Detaljer som parets kontrasterande färger på täckena och hur Marias håruppsättningar förändras utefter känslostormarna (liksom en humörring), höjer helheten. Men några klichéer brottas ändå filmen med, som de klassiska tandborste- och diskmaskinsscenerna (om man borstar tänderna tillsammans vet man att förälskelsefasen är över). Eller alla stunder då Maria ser sig själv i spegeln som en symbol för hur vi speglar oss i varandra, men hur vi egentligen också borde se inåt på oss själva.
Dramats utopiska föreställning om hur en parrelation kan förändras genom självhjälp/rannsakan upplevs som något naiv. En idé som förvisso är väl förankrad i dagens terapisamhälle, men som gränsar till att bli en pekpinne. Jag önskar att jag slapp lektionen om att för att våga få, måste du också våga ge. Och att filmen i stället vågade omfamna idén om att relationer aldrig kommer att bli perfekta eller jämställda, oavsett hur många terapitimmar vi investerar i att rannsaka oss själva.
Som samtida relationsdrama står filmen ändå mycket stabilare än huvudkaraktärernas äktenskap. Fotot flyter sömnlöst ihop med Marias reflektioner och ingen scen, eller samtal, känns överflödigt. Helheten visar på stor hantverksskicklighet samt konstnärlig frihet. Lilja Ingolfsdottir imponerar med sin författarfärdighet och finstämda fingertoppskänsla för regi och kommer att vara ett namn jag håller utkik efter framöver.