Genomelake Gargamel (Hank Azaria) har sedan del 1 blivit en hyllad trollkonstnär på en av Paris finaste scener. Medan han hänför den exalterade publiken, smider han sin vana trogen ondsinta planer på att ta över världen. Till det behöver han som vanligt en massa smurf-essens. För att komma över en formel som möjliggör skapande av egna små blå kidnappar han den snälla Smurfan. De övriga smurfarna, med Gammelsmurf i spetsen, behöver nu hjälp av familjen Winston som de lärde känna i föregående film för att rädda sin älskade vän.
Denna del två av smurfäventyret har alltså Paris istället för New York som miljö. Det är visserligen rätt så trevligt, även om jag helst ser nästa film helt utspelas i Smurfland och ingen annanstans!
New York-familjen som kommer smurfarna till undsättning är förstärkta av Harrys excentriske styvfar Victor (Harry Gleeson), vilket är kul i sammanhanget då de övriga människorna är sjukligt gråa i sin framtoning. Tråkig dubbning gör inte den saken bättre. Hur som helst kompletterar det lätt konstruerade far- och sondramat ändå konflikten mellan far och dotter som Gammelsmurf och Smurfan på ett annat plan genomgår. Det pratas överhuvudtaget mycket om föräldraskap och en hel del moraliska och välriktade kakor om kärlek och familj avfyras. Dessa i sig är rätt så uppfriskande då mindre fokus för ovanlighetens skull ligger på den kärnaktiga varianten och mer på familjeband, andra än de enbart biologiska.
Själva historien är i övrigt, även om den till och med ritas upp för oss, onödigt snårig och komplicerad. Det är verkligen inte hela vägen motiverat med så många turer hit och dit, särskilt med tanke på att vi redan sett dem innan. Den fina barnvänliga historien om att rädda en vän/familjemedlem till vilket pris som helst, då ”kärlek inte behöver förtjänas”, hade lätt kunnat levereras mer trovärdig med mindre möda och färre överflödiga förvecklingar.
”Smurfarna 2” är ganska så medioker rakt igenom och egentligen varken särskilt bra eller dålig. Den påminner som sagt väldigt mycket om annat man redan sett, framförallt föregångaren ”Smurfarna”, som ju inte heller den var värst minnesvärd. Om ett halvår kommer jag antagligen ha svårt att skilja dessa två åt, vilket i slutändan inte alls är ett bra betyg till någon av dem.
De krystade vuxenskämten är skönt nog inte lika framträdande i tvåan, men det saknas fortfarande originalitet och karaktärer som man på riktigt orkar bryr sig om. Smurfarna är goda och gulliga och fina förebilder men det blir snart nästan mer smörigt än smurfigt. Och även om de yngre i publiken verkar uppskatta att det mesta är ”smurf” i tid och otid så tycker jag att det är väldigt uttjatat efter ett tag.
Gå absolut och se med barnen, om de är i 5-7 års ålder. De lär nog värdesätta filmen, även om den ur mer vuxen synvinkel aldrig riktigt lyfter ur blocken trots ett antal startskott.
