Jag vet inte riktigt vad någon förväntar sig av en reboot av 22 år gamla ”Men in Black” men ingen lär tro att den är någon av årets – om ens sommarens – höjdpunkter. Och det är väl just tack vare låga förväntningar som ”Men in Black: International” på något sätt kommer undan med hedern i behåll.
Originalet var utmärkt serietidningsaction med väl rollsatta duon Tommy Lee Jones och Will Smith, tvåan var en typiskt underlägsen uppföljare och trean var ett tydligt tecken på att det var dags för pension. Nu har man återupplivat organisationen som skyddar jorden mot universums avskum med en så kallad reboot. En slags spinoff som behåller den ursprungliga premissen men mestadels ignorerar karaktärer och story från tidigare installationer.
Denna gång är det en ung kvinna (Tessa Thompson) som varit besatt av utomjordingar sedan barnsben och blir MIB:s nya rekryt. Hon paras ihop med en kaxig agent (Chris Hemsworth) i London för att skydda en utomjordisk kunglighet, men saker och ting går snett och snart flyr duon från både skurkar och sina egna kollegor.
Det här sommaräventyret är ett typexempel där krutet lagts på yta framför innehåll, vilket kanske inte är mer än man kan vänta sig. Attraktiva och begåvade skådespelare, välgjorda effekter, actionsekvenser med fint tempo, flera kul och fyndiga aliens som dyker upp här och var. Om det ändå fanns en historia som kändes mer än ett hafsverk nerklottrad på en servett.
Visserligen ska man vara tacksam för att man inte kväver publiken med någon avancerad mytologi men den tunna intrigen gör att när allt är sagt och gjort infinner sig en paff ”jaha”-känsla. Detta gäller även de svaga skurkarna, något som börjat bli en ledsam trend (”Aladdin”, ”Dark Phoenix”). Franska kändistvillingarna Les Twins ser coola ut men inte mycket mer, och MIB-organisationens mullvads hemliga identitet är alltför förutsägbar.
Tack å lov för parhästarna Thompson och Hemsworth vars påtagliga kemi redan bevisats i ”Thor: Ragnarök”. Thompson, som varit en unik talang att räkna med sedan ”Dear White People”, är en frisk fläkt i den här typen av blockbuster och funkar fint med pålitligt charmiga australiensaren även om objektifieringen av denne börjar bli tröttsam. Befriande dock att slippa någon påtvingad romans mellan hjältarna, vilket ofta är fallet med motsatta kön.
Annat som hjälper är söta, animade sidekicken Pawny med Kumail Nanjianis roande röst och talanger som Liam Neeson, Emma Thompson och vår egen Rebecca Ferguson, alla med lite eller inget att göra men ändå med betryggande närvaro. Det är en film med en del bortkastad potential men med en tillräckligt hög underhållningsfaktor som gör den mer sevärd än andra själlösa uppföljare.