Det här är serien för alla som saknat fruarna på Wisteria Lane, men vill ha ännu lite mer drama. “Desperate Housewives”-skaparen Mark Cherry är tillbaka med en ny, flärdfull serie i två säsonger med hög glamourfaktor och ännu högre insatser, berättad med en stor portion härligt skruvad och mörk humor.
Den här gången handlar det titel-troget om fruar som av olika anledningar drivs till att mörda. Första säsongen följer tre kvinnor som under olika årtionden bor i samma herrgård i Pasadena. Det uppdagas strax att alla de tre kvinnorna bedras av sina män…
1963 flyttar den rara hemmafrun Beth-Ann (Ginnifer Goodwin) in med sin man Rob (Sam Jaeger) men de båda bär på sorg efter att deras dotter dött, sorg som Rob lindrar på annat vis än tillsammans med sin fru.
1984 upptäcker det extravaganta societetslejonet Simone (Lucy Liu) att hennes man Karl (Jack Davenport) föredrar män. Nutidsadvokaten Taylor (Kirby Howell-Baptiste) lever i ett öppet och till synes lyckligt äktenskap, men balansen rubbas då det visar sig att sidoflirten är mer än så.
Det är mycket “extra” av allting, från den glamourösa dekoren till det yviga skådespeleriet (Liu) och manuset med alla dess såpoperaingredienser. Men resultatet är såpass lekfullt och elegant att även om serien överlag inte slår på några djupare strängar är den svår att stå emot.
Dessutom växer serien så att den andra säsongen, som är fristående, höjer betyget från helt godkänd till magnetisk. Denna gång följer vi en familj i Los Angeles 1949. Alma Fillcot (härliga Allison Tolman) är en anspråkslös hemmafru vars stora intresse är hennes vackra trädgård som hon är så stolt över. Största drömmen är att få bli invald i Elysian Park Garden Club, men hennes enkla (och något överviktiga) uppenbarelse kan inte riktigt mäta sig de övriga rika, smala och vackra medlemmarna.
Almas stora önskan att tillhöra en grupp är både relaterbar och ligger rätt i tiden, särskilt vad gäller våra kroppsideal. Det blir ett av seriens teman som hanteras varsamt samtidigt som den får fram sin poäng. (Ett förhållande mellan en vit kvinna och en afro-amerikansk man däremot i USA år 1949 utan att ett endaste ögonbryn höjs, trots att kvinnorna är så skandalkänsliga och skvallerbenägna får kanske mer ses som en positiv omskrivning av historien).
Berättelsen guidas framåt av Davenports trygga berättarröst (första säsongens Karl) vilket ger serien en något gammaldags sagoton i vuxentappning. Rösten framkallar samma förväntan för mig som Arne Weises röst en gång i tiden inför julaftons Kalle Anka, men istället för tecknat bjuder serien på mord och skruvad humor som för tankarna till “The Flight Attendant” eller “Dead to Me”. Ändå har Cherry skapat ett eget universum med en tydlig signatur.
“Why Women Kill” är glitter och glamour i lyxförpackning uppblandat med mörk humor och oväntade stunder av djup. Man bli kvar med samma känsla som efter en lyckad fest!
”Why Women Kill” finns att streama på C More och Paramount+.