När Antoine Fuqua regisserade “Training Day” blev Akademin så förtjust över att Denzel Washington släppte sargen och valde att spela gangster att de gav honom en Oscarsstatyett för besväret.
Fuqua kunde tack vare framgången fortsätta att arbeta i Hollywood. Han har genom åren tackat för det förtroendet med filmer som ”King Arthur” och nu senast den riktigt förskräckliga ”Olympus Has Fallen”. Denzel Washington har ju på senare år mest gjort samma gubbe i var och varannan film – undantag som lysande ”Flight” går att hitta – och representerar tillsammans med Liam Neeson en subgenre där hyllade skådisar gör snart pensionsmässiga män som försätter sig i situationer där de måste döda kopiösa mängder med människor med hjälp av sin militära bakgrund och för något gott ändamål.
I ”The Equalizer” verkar Denzel ha föresatt sig att en gång för alla visa hur arketypen för denna karaktär ska se ut. Han gör en timid och hjälpsam man med ett dunkelt förflutet inom underrättelsetjänsten som arbetar på ett byggvaruföretag och tillbringar kvällarna med att läsa ”Den gamle och havet” på en lokal diner. Där inleder denne Robert McCall också en sorts fadersrelation med en ung och strulig prostituerad kvinna (Chloë Moretz), och när hon blir brutalt misshandlad av sin hallick försöker Robert resonera med denne. Efter att ha uttömt alla försök till diplomati slaktar han ett halvt dussin ryska gangsters i en noggrant koreograferad och överstiliserad musikvideosekvens. Här sätts tonen för filmen, ja, hela budskapet. Fuqua låter oss förstå helt utan subtiliteter att det är en mycket dålig idé att jiddra med Robert McCall.
Det hindrar inte ryssarna från att försöka, så klart, de vill ju ha blodshämnd för förlorad arbetsinkomst. Man låter flyga in Den Hårdaste Ryska Gangstern Någonsin för att råda bot på problemet, en smärtsamt överspelande Marton Csokas som Fuqua gärna visar barbröstad så att hans många tatueringar kan understryka hur farlig han är. Parallellt med att Den Hårdaste Ryska Gangstern Någonsin och hans kumpaner vill ha ihjäl huvudkaraktären löper det sidospår som var originalseriens (”The Equalizer” 1985-1989) bärande idé, där The Equalizer hjälper vanliga människor och ”jämnar ut” ut deras problem med kriminella element. En sorts frilansande vigilante som arbetar tyst, effektivt och anonymt. Den här typen av åtaganden är så klart rätt problemfria om man som Denzel i den här filmen är, vad det verkar, osårbar. För eller senare blir det showdown med Den Hårdaste Ryska Gangstern Någonsin. Någon story i egentlig mening finns inte.
”The Equalizer” är en snygg och ovanligt dum actionrulle med ett supertunt manus som fullkomligen vältrar sig i bloddrypande övervåld. Filmen förmedlar en rättsfilosofisk princip där skurkarna ska staffas och slaktas på brutalast möjliga sätt om de framhärdar i sina kriminella livsval eller råkar komma i vägen för Robert McCall.
Visserligen pratar samtliga gangsters i filmen ungefär som Björnbusarna från Ankeborg, men det är tveksamt om vedergällningen står i proportion till brottet ändå. Fuqua låter Denzel borra folk i bakhuvudet och hänga dem i taggtråd, dunka dem till mos med hammare, ja, snart sagt vartenda verktyg som finns kan han omvandla till ett dödligt vapen. Han jobbar ju för tusan i ett byggvaruhus! Men han kan också använda andra tillhyggen!
I en utdragen sekvens får en gangster en korkskruv uppkörd i halsen så att spetsen syns i den öppna, blodgurglande munnen. Utjämnaren är överdrivet hård mot de hårda.
”The Equalizer” är ingen ny ”Training Day” varken för Antoine Fuqua eller Denzel Washington, vars närvaro tillsammans med det höga produktionsvärdet är det enda som lyfter den över B-filmsnivån. Varför Denzel envisas med att låna ut sin kropp i sådana meningslösa sammanhang går bara att spekulera i, men det är lite sorgligt att den här typen av filmer kommer att bli en stor skådespelares arv åt en hel generation yngre tittare.
Hursomhelst så gör nog Liam Neeson klokast i att be sina agenter snoka upp ett identiskt manus och börja filma redan imorgon, om han inte vill förbli den näst hårdaste sextioåringen i Hollywood.