Pete ”Maverick” Mitchell, den coolaste killen att bära ett par pilotbrillor på 80-talet, är tillbaka på vita duken. Mer än trettio år har passerat sedan han först dök upp i 1986 års stora biosuccé, och det är som om Mavericks liv stått på paus sen dess. Han bor ensam i en stor, övergiven flyghangar och ser tillbaka på den gamla goda tiden på flygskolan med bitterljuva minnen.
Så när chansen uppenbarar sig att träna upp ett gäng nya, unga och självsäkra stridspiloter hoppar han glatt på sin motorcykel igen och styr tillbaks mot Top Gun – skolan för de bästa av de bästa.
”Top Gun: Maverick” är vad man kallar en legacyquel, en uppföljare med många blinkningar till originalet, tänkt att väcka nostalgiska biominnen från förr. Den börjar till och med likadant med scener från flottbasen, identiskt fångade ner till det röda filtret och ”Danger Zone” på soundtracket. Ändå hittar man en bra balans mellan gammalt och nytt. Visst blir det en referensorgie ibland, men oinsatta behöver inte känna sig utanför. Allt du behöver veta förklaras även om du inte sett första ”Top Gun”. Det viktigaste att hålla reda på är att Maverick, som då var lika ung och naiv själv, satt med i samma plan där hans wingman Goose förolyckades. Skuldkänslorna väcks åter till liv när det visar sig att Gooses grabb, Rooster (Miles Teller), är en av hans nya elever – och bitter som tusan.
På ett sätt följer filmen samma bekanta mall som originalet – och ja, det finns även en scen med halvnakna svettiga män som spelar beach rugby om sådant är din grej… Men man passar också på att uppdatera och förfina ”Top Gun”-mallen, vilket resulterar i en uppföljare som faktiskt överträffar ettan.
Handlingen är enkel, målet tydligt och insatserna höga. Amerikas främsta stridspiloter ska ge sig in i anonymt fiendeland, utföra en serie farliga manövrar och bomba ett uranium-lager till aska. Det är lite som att träna inför de välkända ”trench run”-scenerna i ”Stjärnornas krig” och jag är förvånad att ingen av filmens karaktärer drar det uppenbara skämtet (de är säkert för unga för att ha sett den ändå). Tom Cruise är visserligen betydligt äldre än sist vi såg honom i rollen, men han glider lätt in i samma gamla våghalsiga och något vårdslösa karaktär, som till och med är redo att bli en slags fadersfigur för sina skyddslingar.
Det är bara att luta sig tillbaka i biofåtöljen och njuta. Här finns ambitiösa och pulshöjande actionscener som känns äkta, för att de till stor del också är det. Tacka Tompa som insisterade på realism och utsatte sina motspelare för månader av träning så att de kunde ratta sina alldeles egna jaktflygplan. Ljudmixen är grym och klippningen hjälper oss hålla reda på ett flertal karaktärer i fartfyllda scener utan att någonsin tappa bort sin publik (ännu en grej som regissören Joseph Kosinski klarar bättre än föregångaren Tony Scott).
Men filmen tar sig också tid för att vila i de lugnare scenerna. Vare sig det handlar om att ge Maverick lite cozy time med nya kärleksintresset, barägaren Penny (Jennifer Connelly), eller ett känslosamt återseende med gamle vännen Iceman (Val Kilmer låter inte sin strupcancer stoppa en fin cameo).
Samma dag som filmen fick sin världspremiär på filmfestivalen i Cannes belönades Tom Cruise med en hedersguldpalm för sin långa karriär, nu inne på det femte årtiondet. Cruise är en filmstjärna som vet vad publiken vill ha, och – likt rollfiguren Maverick – är fast besluten att pusha gränserna och ge det lilla extra. Ihop med stjärnproducenten Jerry Bruckheimer har de snickrat ihop en värdig uppföljare som hedrar originalet men också lyfter till helt nya höjder. Den prickar av allt som ”Top Gun”-fans förväntar sig och det mesta vi vill ha ut av våra popcornfilmer. En publikfriande sommar-blockbuster av det maffiga slaget, kort och gott. Sådana har varit en bristvara under de två senaste pandemiåren.