Bland den oundvikliga strömmen av reboots och remakes har jag inget emot utan snarare välkomnar de versioner med könsbyten och kvinnliga ensembler. Jag tyckte nya ”Ghostbusters” var långt ifrån så usel som många påstod och ”Ocean’s 8” var absolut sevärd underhållning. Med det sagt så funkar inte vilken lösryckt, småkul idé som helst och precis som alla nyinspelningar så kräver en sådan lite finess. Det räcker helt enkelt inte med att byta miljö, tid eller – som i detta fall – kön för att det ska kännas motiverat.
”The Hustle” är en nyversion av ”Rivierans guldgossar” (1988), i sig en remake på mindre kända ”Herre på täppan”. I Frank Oz än idag väldigt roliga film spelade Steve Martin och Michael Caine två sol-och-vårare som lurar rika kvinnor på pengar med olika metoder. Denna gång har man alltså vänt på steken och det är två kvinnor – spelade av Anne Hathaway och Rebel Wilson – som lurar män. Ingen banbrytande idé men här finns absolut utrymme för en del kul iakttagelser och upptåg.
Dessvärre känns filmen i överlag tämligen lat och slarvig, som om man av någon anledning inte trott att ansträngning krävs för att leverera en rolig komedi, speciellt med tanke på den klart överlägsna förlagan. Till skillnad från andra försök att göra om och uppdatera klassiker så har man här åkt snålskjuts på originalfilmen och i många fall kopierat scener rakt av. Detta är knappast till filmens fördel då även om Hathaway och Wilson är onekligen begåvade så är de inte riktigt på Martin och Caines nivå än.
Mycket går till stor del att skylla på Wilson som även producerat. Australiensaren är ett riktigt proffs när det kommer till slapstick samt leverera repliker med både drypande sarkasm och generande dumhet. Men liksom många av sina manliga kollegor i komedifacket har hon fastnat i en paradroll som börjat bli tröttsam – den gapiga, vulgära, klumpiga yrvädret som först introducerades i ”Pitch Perfect”-filmerna. Hon visade nyligen en mer sympatisk, nedtonad sida i ”Isn’t It Romantic” men här går hon mest på automatik.
Hathaway kommer undan med aningen mer heder i behåll. Som den mer sofistikerade i duon får hon leka med en rad accenter, ansiktsuttryck och stereotyper och ibland är det fnissigt småkul men inte mycket mer. Det går inte att undvika tanken att båda dessa hade krävt en starkare motspelare och framför allt ett vassare manus. Nu ersätts eventuella garv med några fåtal fniss och möjlig satir kring korkade män med påtvingad, missriktad feminism. Resultatet är som många andra remakes – en sorglig påminnelse om en bättre, roligare film.