Som alltid när originalmaterial, vare sig det är en bok eller en serietidning, ska adapteras till långfilm så finns olika val att göra. Man kan välja att visa full respekt för de som älskade ursprunget och återge det så troget som möjligt, eller så kan man ta sikte på biopubliken och göra en så underhållande film som det bara går.
Normalt är jag förespråkare för det sistnämnda. Film är sitt egna medium och jag ser hellre att man tar sig friheter än att man skapar något som inte håller för vita duken. Men i det här fallet är jag villig att göra ett undantag. Anledningen är att serietecknaren Charles M Schulz specifikt bad i sitt testamente att inga nya strippar skulle ritas och att karaktärerna han skapat skulle bevaras så autentiska som möjligt efter hans död. Detta har nya filmen absolut levt upp till.
Det kanske inte heller är så konstigt eftersom det är Charles son Craig Schulz och sonson Bryan Schulz som står för manus. Är det några som kan visa rätt mängd respekt, så är det förstås originalskaparens egna familj.
Trots seriens namn i Sverige så är det Karl (Charlie Brown på engelska) som står i centrum, den osäkra och lite klumpiga killen som ofta har lyckan emot sig. Under en ”snö-dag” då alla barnen är lediga från skolan blir vi presenterade för hela gänget. Här finns pianospelande Leonard (Shroeder), Karls enerverande lillasyster Sally, sportiga Peppiga Pia (Peppermint Patty), smutsiga Lortis (Pig-Pen), dominanta Gullan (Lucy), snälla Linus, och så Snobben och fågeln Woodstock förstås.
För att ge filmen en röd tråd har man fokuserat på Karls kärlek till den namnlösa ’Lilla Rödhåriga Tjejen’. I serierna syns hon aldrig men här får vi en skymt av henne då och då, trots att hennes ansikte oftast är dolt.
Tidigt i handlingen dyker hon upp som ny elev i klassen och Karl faller pladask direkt. Under resten av filmen försöker han ta mod till sig att ringa på hennes dörr, gå fram och prata med henne, imponera på henne med häftiga dans-’moves’ och hjälpa henne med skolarbetet. Men som vi alla vet blir det oftast bara pannkaka av planerna.
Med jämna mellanrum bryts handlingen av när Snobben, sittandes på sin hundkoja, fantiserar ihop spännande äventyr där han är krigspilot och räddar vackra hunden Fifi från den ondskefulla Röda Baronen.
Kan man sin serie så känns karaktärerna precis så som de borde göra, och många situationer från originalet finns med. Gullans lilla terapibås, Karls misslyckade drakflygningsförsök och Fridas lockiga hår är bara några detaljer som manusförfattarna fått med.
Animationerna är också fint utförda i gammaldags stil. Att lägga pengar på en 3D-visning känns inte som något måste, kanske just för att filmen med flit är gjord på ett tidlöst sätt där 3D-effekter inte har någon naturlig plats.
För dem som minns serien ”Snobben” från sin barndom med nostalgi och som gärna återser gänget igen precis så som de vara då, så kunde nya filmen inte ha gjort ett bättre jobb. Dagens unga som redan vant sig vid snabba klipp, häftiga animationer, kulsprutepratande karaktärer kan tänkas uppfatta detta som lite segt, medan det säkert kan passa yngre barn bättre eftersom hela filmen omges av en gullig ton och ett härligt lugn.
För mig personligen så var Snobben en av de serier som jag läste i morgontidningen vid frukostbordet, men det var aldrig någon riktig favorit och jag har aldrig känt någon saknad efter karaktärerna. Så även om jag kan se det fina som skapats i den här filmen så har jag svårt att verkligen njuta av upplevelsen. De som kommer från samma perspektiv, misstänker jag kommer tycka att detta är en alltför tam film som alltför mycket känns som en rad episoder med för lite handling som för storyn framåt. Snobben-fans kommer dock garanterat att bli nöjda.