I skafferiet gottar sig mjölbaggarna i O’boyen, silverfiskarna gömmer sig när jag drar ut skärbrädan i köket, i rummet ovanför källaren får man dela säng med en familj gråsuggor och vindarna är invaderade av spindlar. Efter att ha bott i en lägenhet i centrala Göteborg i ett gäng år hade jag nästan glömt bort hur det var att leva på landet. Man delar ofrivilligt hus med en massa små gäster, och det konstigaste är att man vänjer sig. Till slut blir det charmigt.
Jag tycker ”Ett småkryps liv” verkligen behövs som ett komplement till alla söta djurfilmer. Alla liv borde värderas lika oavsett om det rör sig om en myra eller en val. Jag hade hoppats på att detta var något Pixar skulle belysa, men jag har tydligen alldeles för höga krav på berättelsen. Detta är en småbarnsfilm som inte berör mig nämnvärt. Eftersom jag dessutom var tonåring när filmen hade premiär har jag inga nostalgiska band till den som kan förgylla dess platta ”De sju samurajerna”- copycat story.
Pixar trollband mig först med deras gulliga garderobsmonster och träffsäkra dystopi om feta människor som gled runt i svävande fåtöljer. Dock var det med ”Upp” som jag verkligen blev begeistrad och imponerades över deras förmåga att göra film för liten som stor. Jag hade ett minne av att jag tyckte ”Ett småkryps liv” var sjukt coolt animerad när den kom. Och det var den säkert, precis lika häftig som T-1000 i ”Terminator 2: Judgement Day”, men den står sig inte idag. Först störde jag mig på att myrorna är lila, vilket jag förstår är enklare för animatörerna, men det gör dem också svårare att skilja från övriga insekter. Bilderna har inget djup och materialen känns platta. Överlag är det skum färgsättning och jag slutar aldrig undra var myrorna egentligen befinner sig.
Men emellanåt glimrar den till med den humorn som Pixar är känd för. När ett par myggor hypnotiskt dras mot utomhusbelysningen nattetid varpå den ena förtvivlat utbrister ”Don’t look at the light”, fnissar jag högt. Tyvärr hjälper det inte huvudkaraktärerna som är ganska trista och förutsägbara. Istället är det sidokaraktärerna som får skina och visa på Pixars förmåga att skriva finurliga manus. Nyckelpigan som ser ut som en brud, men som är en karl, är skön, likaså den vandrande pinnen och de ryska gråsuggorna är alla smålustiga typer.
Handlingen går dock fortfarande att summera med en Hollywood-pitch: dorky uppfinnarmyra skickas väg för och leta upp krigarinsekter som kan rädda kolonin från de onda gräshopporna. Tyvärr visar sig krigarinsekterna vara hopplöst cirkusfolk. Tydligen är det en omskriven version av fabeln ”The Ant and the Grasshopper”, men sensmoralen uteblir.
Samtidigt får jag ta hänsyn till att detta är en ren och skär barnfilm. Så även om jag tycker den är långtråkig och lite sövande, är det egentligen inte något direkt fel på den. Dessutom är övriga insektsbarnfilmer lätträknade. Vi har samma års stora konkurrent ”Antz”, som är mer vinklad mot en äldre publik med rappare dialog samt ”Bee Movie” och franska ”Småkryp: Långfilmen”.
Detta blir inte en av de Pixar-filmer som går till historien. Ska du däremot sitta barnvakt en kväll så fungerar denna alldeles utmärkt som klassisk underhållning. Men bunkra upp med en god bok, valfritt mobilspel och en stor påse chips att underhålla dig med då risken finns att du slumrar till lite. En lite trött trea får det bli för att den varken upprör mig eller får mig vidare entusiastisk. Och för att den påminner mig om att jag delar hus med tusentals livfulla inneboende.