I en framtida, postapokalyptisk värld är överlevnad en kamp och alla svälter, inklusive Leonora (Gitte Witt) och hennes familj. När de tillsammans med flera andra blir inbjudna till en teaterföreställning som inkluderar en frestande måltid låter det för bra för att vara sant – och det är det. Men är den skrämmande situationen de hamnar i bara en del av teatershowen eller är familjen i verklig fara?
Regissören och manusförfattaren Jarand Herdal har gjort Norges första Netflix-film och det är blott hans andra, efter att han blev historiskt yngsta (17 år!) regissören med en biofilm i Norge, debuten ”Everywhen” (2013). Han kan sin skräckgenre och förutom det välbekanta upplägget med paranoia kring om något är på riktigt eller inte så finns här andra klassiska ingredienser, som hotell-miljön eller kusliga masker som folk gömmer sig bakom.
Men Herdal har tacksamt nog egna idéer att komma med. Inte minst den samhällskritiska frågeställningen kring överlevnad och vad du skulle göra för att hålla dig själv och din familj vid liv. Han bygger dessutom upp ett spännande, oförutsägbart mysterium kring vad som faktiskt pågår och även om det är mer en thriller i mörka korridorer än någon hoppa-till-skräck så är det aldrig direkt tråkigt.
Att det slutgiltiga avslöjandet kanske inte är helt tillfredställande drar ned betyget en aning. Med sin korta speltid sker en del twistar lite väl hastigt och någonstans saknar man lite fler utvecklade karaktärer och intriger. Man hinner inte riktigt lära känna rollfigurerna, varken de goda eller onda, och det är svårt att känslomässigt engagera sig även om man rycks med i spänningen. För ovanlighetens skull är det en fråga om för lite snarare än för mycket.
Men det är fortfarande kul och befriande med en skandinavisk genrefilm med regn, grått och viskade repliker. Man leker läckert med färger, ljus, kameravinklar och scenografi. Dessutom är Witt en stark hjältinna som man gärna hejar på. En värdig Netflix-debut för vårt grannland och en sevärd andra film från lovande talangen Herdal.