En långfilm byggd på tv-spelet ”Super Mario Bros.” är inget nytt koncept. Redan 1993 samarbetade Hollywood med det japanska spelföretaget Nintendo för att se om rörmokaren hade potential på bioduken och resultatet var en live-actionanpassning med Bob Hoskins som Mario och John Leguizamo som Luigi. Likt de flesta filmatiseringarna på tv-spel så var det ett misslyckande hos både kritiker och publik, och Hoskins gick till och med ut med att det är filmen han ångrade mest i sin karriär.
Den nya filmen, vid namn ”Super Mario Bros. Filmen”, är på många sätt ett försök av animationsstudion Illumination att rätta till ett misstag. Det fanns inte mycket i Bob Hoskins-filmatiseringen som faktiskt liknade ”Super Mario Bros.”, men med hjälp av modern teknik går det nu att återskapa en perfekt tredimensionell kopia av Mario och hans värld för en hel långfilm.
Rent visuellt är det Illuminations bästa verk hittills. Färgerna glöder, 3D-renderingarna av de klassiska Nintendo-karaktärerna är fläckfria och det finns flera underhållande sekvenser där animatörerna får ha kul med världen. Det är i dessa stunder alla fans av spelen kommer äntligen få det de hoppades på, problemet är bara att det är även där korrigeringarna verkar ha upphört.
I ”Super Mario Bros. Filmen” är Mario och Luigi rörmokare i vår värld, en backstory till karaktärerna jag aldrig riktigt varit övertygad om, men en dag transporteras brorsorna till en annan, mer magisk, dimension. När de separeras ger Mario sig ut på ett äventyr tillsammans med prinsessan Peach för att rädda Luigi och möjligen hela världen.
Likt de nya ”Sonic the Hedgehog”-filmerna vet jag inte varför vår värld måste vara inblandad i dessa filmatiseringar av tv-spel. Det känns lite tröttsamt att se Mario, en karaktär som är känd för hur flexibel han är, i samma karaktärsresa som vilket annat fantasyäventyr som helst. Oavsett om det är ett klassiskt plattformsspel, ett racingspel, eller ett partyspel, så är det alltid igenkännligt som ett ”Super Mario Bros.”-spel, varför inte använda den flexibiliteten för en mer kreativ filmatisering?
I allmänhet är manuset ett papperstunt äventyr som aldrig riktigt kommer igång. Många strukturella punkter lånas från ”Lego-filmen”, men det är en film som använde premissen för att utforska kreativ frihet och individualism i den moderna världen – ”Super Mario Bros. Filmen” siktar aldrig högre än att bara visa upp 3D-renderingar av Nintendos värld.
Så klart behöver de flesta animerade filmer inte sikta i närheten lika högt som ”Lego-filmen”, men det är svårt att tro att Illumination har något intresse i Nintendo-karaktärerna utöver deras ikonografi. Skulle man ignorera alla kopplingar till Mario så finns det inget mer att skriva hem om. Konturerna finns, men ingen tänkte på att färglägga inom linjerna för att få målningen till liv.
Karaktärerna saknar charm, de saknar konflikter med andra karaktärer och de saknar någon form av utveckling från början till slut. ”Super Mario Bros. Filmen” är helt beroende av att vi är investerade i Mario och hans vänner för att vi redan vet vilka de är.
Som förväntat används flera tröttsamma låtar hänsynslöst i filmens soundtrack. Har man väntat med korta andetag på att få höra ”Take on Me” eller ”Thunderstruck” i biosalongen igen är ”Super Mario Bros. Filmen” redo att fixa det. Även ”Holding Out for a Hero” används igen trots att både ”Tetris” och ”Shazam! Fury of the Gods” nyligen tog sig den friheten. Såklart så kan man inte förutspå vad andra filmer kommer använda, men det visar hur uppenbara dessa låtval är.
I rollerna har vi bland annat Chris Pratt som Mario. Ett castingbeslut som höjt många ögonbryn och medan jag inte riktigt hör en karaktär mer än jag hör Pratt framför en mikrofon så är han knappast det största problemet med filmen. Han tillför inte mycket till rollen, men han är för det mesta en acceptabel Mario.
Anya Taylor-Joy är på en liknande nivå där jag kämpar med att höra Peach istället för en skådespelare i ett inspelningsbås. Charlie Day är underhållande som Luigi, vilket är en roll han hade kunnat spela i sömnen. Det är bara synd att han inte får särskilt mycket att göra. Men det är Jack Black som stjäl filmen som kungen Bowser. Han ger allt han har och det sticker ut i en produktion som ofta inte ger mer än en medelmåttig insats.
Det här kommer inte vara sista gången vi får se Nintendo-karaktärerna på bioduken, jag hoppas bara att Illumination nästa gång inte försöker framställa en grov skiss som en komplett målning. Nintendo-fans kommer få den nostalgikänslan de hoppades på och barnen kommer uppskatta det snabba tempot, men mer än så blir det nog inte. Personligen, för en film som så gärna vill underhålla så gjorde den mig mest bara irriterad och uttråkad.