Onyanserad exploatering av nakna kvinnor toppar få önskelistor på bio 2021. Tur då att Gero von Boehms dokumentär om en av modefotografins gudfäder, Helmut Newton, förhåller sig respektfullt till de många nakenfotografierna och är noga med att bidra med många perspektiv – inte minst från Newtons kvinnliga modeller själva.
Född i en judisk familj i 1920 fick Newton uppleva hur nazismen berövade hans högborgerliga släkt deras tillgångar. När de flydde Tyskland inleddes Newtons bana som äventyrande globetrotter. Boehm väljer dock att hålla fokus på Helmuts tidiga intresse för fotografi i barndomen och hoppar över att skildra hans yngre vuxenår (som var riktigt saftiga enligt fotografen själv). Dokumentären har en viss förståelig nervositet beträffande elefanten i rummet – huvudpersonens sexuella dragning till sina kraftfulla (oftast blonda och atletiska) modeller. Mycket av den neutraliseras eftersom materialet trycker på den stora betydelsen June Newton har haft i sin makes skapande. Hon har inte bara assisterat i hans fotograferande under decennier – under pseudonymen Alice Springs har hon gjort sig ett namn som framgångsrik fotograf i egen rätt.
Boehm har samlat tolv av Newtons tidigare modeller och medarbetare som alla har sitt eget perspektiv på fotokonstens okynnige mästare. Kända ansikten som Isabella Rossellini, Grace Jones, Claudia Schiffer, Charlotte Rampling och Anna Wintour avlöser varandra. Det är ett sällsynt nöje att höra Rossellinis skärskådande analyser, Wintours snobbiga modeperspektiv och jordnära skildringar om att visa tuttarna utan skam av Marianne Faithfull i en och samma film. Många perspektiv kommer till tals och på köpet får man en liten historielektion om Weimarrepubliken, tysk expressionism och Leni Riefenstahl.
Genom att varva arkivfilmer av med den charmigt opretentiöse upptågsmakaren (han sa band annat att de två fulaste orden för en fotograf är konstnärlig och god smak) med dessa vittnesmål får Boehm till en underhållande dokumentär. För att det inte ska råda några tvivel om graden av lekfull anarki – dokumentären bjuder på en minnesvärd scen där (en fullt medvetet absurd) Newton iklädd ögonbindel ligger halvnaken i en soffa med tidens tegelstora sladdlösa telefon i näven och gastar för gud vet vem att han inte talar spanska.
”The Bad and the Beautiful” är lätt att titta på utan att vara helt lättsmält, den har tillräckligt med stil och variation för att hålla saker intressanta och en lite punkig vibe. Kanske förväntar man sig något mer uppkäftigt och provokativt men för min del räcker det alldeles utmärkt att lära känna en man som hade en sällsynt förmåga att bli omtyckt, plåta bra och få sina modeller bekväma nog att blotta både kropp och sinne framför hans objektiv.