Spionfilmer från Kalla Kriget brukar inte utmärka sig för sina ”feelgood”-vibbar, men det är precis så man vill beskriva ”Spionernas bro”, och det är något vi kan tacka giganterna Steven Spielberg och Tom Hanks för. De har jobbat ihop förr (”Rädda menige Ryan”, ”Catch Me if You Can”) och det märks att de inte bara är trygga i sig själva utan även med varandra. Resultatet är en film som i stilla mak bygger upp spänningen och karaktärerna utan att överväldiga publiken med intryck och effekter.
Försäkringsadvokaten James B. Donovan (Hanks) blev år 1957 övertalad av sin firma att ta på sig uppdraget att försvara den ryska spionen Rudolf Abel, USA:s då mest hatade man. Trots att det gjorde honom omåttligt impopulär och utsatte hans familj för trakasserier valde han att ge Abel ett så proffsigt försvar som möjligt.
När den amerikanska piloten Gary Powers skjuts ner över Sovjetunionens territorium och blir fälld för spioneri, blir det tal om en fångutväxling. Donovan hamnar mitt i förhandlingarna som tar honom till Berlin, under en av stadens mest intensiva perioder då muren precis håller på att byggas.
Spielberg är rätt regissör för den här typen av dramer – inramade av krig och spända förhållanden. Han har visat om och om igen vilken fantastisk historieberättare han är. Just denna era (50-60-tal) är dessutom en som hans generation var ung under och minns. Nyheterna gick varma vid Powers tillfångatagande och om den påföljande politiska spänningen mellan Sovjets ledare Khrushchev och USA:s president Eisenhower.
Trots att – som vanligt – en del detaljer fabricerats för att göra filmen mer dramatisk är det en vinnare för alla 40-talister som vill bli påminda om en incident som fick stort utrymme i medierna under deras ungdom. Farhågorna för kärnvapenkrig togs på allvar och även i Sverige visste folk var de närmsta skyddsrummen låg.
Men även om vi som är yngre inte har några referenser till händelsen sedan innan, så kan man lita på att Spielberg väver en tillräckligt intrikat story för att man ska bli fast. Speciellt under filmens andra halva, när vi befinner oss i Berlin med allt vad checkpoints, panik, ligistgäng och rymningsförsök till andra sidan innebär, så sitter man ibland som på nålar.
Men ”Schindler’s List”-regissören ska inte ha all kredd för den här skapelsen. Bakom manuset står nämligen bröderna Joel och Ethan Coen, som normalt förverkligar sina egna manuskript men denna gång nöjt sig med att avsluta sin inblandning vid skrivbordet. Och är man ett Coen-fan känner man igen den underfundiga humorn som tittar fram med jämna mellanrum, även under de mer intensiva bitarna. Det är en otippad kombo, men fungerar ofantligt bra. En eloge också till Hanks som visar sig ha precis rätt tajming i minspel och leveransen av replikerna, på ett bättre och mer subtilt sätt än deras förra samarbete i ”Ladykillers”.
Det enda som filmen slarvar sig igenom är hur åren fortskrider under handlingen, något man faktiskt helt ignorerar att förmedla. Efter att ha gett oss 1957 vid filmens start ter det sig mer som om några månader passerar, vilket förstås leder till häpnad när vi kommer till ett Berlin där muren står på plats, vilket skedde år 1961. Men förutom en kort förvirring påverkar det inte upplevelsen i någon större grad. ”Spionernas bro” är gedigen och solid på ett sätt filmer bara blir när de inblandade är trygga nog i det de gör att de inte har något att bevisa längre.