Lilla Sophie bor på barnhem, och hon avskyr det. Om nätterna smyger hon runt i korridorerna, och fantiserar om varelser som rör sig ute på Londons gator när alla andra sover. Så plötsligt ser hon en av dem: en jätte! Jätten ifråga vill inte bli avslöjad så han kidnappar Sophie till Jättarnas land, där en lika magisk som farlig ny värld öppnar upp sig för den nyfikna flickan.
Det finns ett hål i min barndom. Jag läste aldrig boken av Roald Dahl, som jag antar att många av er är välbekanta med. Så jag såg fram emot att få ta del av den här sagan med nya och öppna ögon. Här är problemet… Det finns inte mycket till berättelse här. Inte i Spielbergs ”SVJ”.
Visst, filmen har ett gäng stora och elaka jättar som vill inget hellre än äta barn. Viss konflikt uppstår: vår huvudperson är en människovänlig veganjätte. Så de måste förmodligen stoppas. Lättare sagt än gjort för SVJ, Sophies nye BFF, som är hälften så hög som de andra jättarna och ständigt utskrattad.
Men först finns det en hel del skoj att upptäcka i Jättarnas land. Här trivs vår sagofarbror Spielberg som bäst! Miljöerna är fantasirika och oftast väldigt vackra att titta på. Insidan av jättens gömma är fullproppad av små detaljer hämtade från människovärlden, och när han och Sophie går ut och jagar drömmar nattetid väntar ännu mer förbluffande fina scener.
Men filmen är ett stort CGI-kalas och det är också dess stora nackdel. Man når inte alltid upp till de högt satta ambitionerna, vilket gör att illusionen sällan håller. Som vuxen tittare med några ”Sagan om Ringen”- och ”Harry Potter”-filmer bakom mig kan jag absolut leva mig in i en fantasivärld, men blir lika snabbt påmind om att det bara är datorgenererat trolleri så fort en liten detalj känns fel. Spielberg har tagit på sig ett enormt jobb med Jättarnas värld i ”SVJ”, men faktum är att hans egna ”Jurassic Park” skapade bra mycket mer trovärdiga monster. För över 20 år sen!
Kanske hade även den här filmen sett mycket bättre ut gjord på 90-talet, med praktiska effekter på något mindre skala? Spielberg siktar på att överträffa ”Avatar”, men hamnar skrämmande ofta nära ”Jack The Giant Slayer” istället.
När vi ändå snackar CGI, så måste det nämnas att performance capture-tekniken har kommit långt sedan Gollums dagar. Varje gång kameran går nära inpå Mark Rylances ansikte glömmer jag bort att det är en stor tecknad jätte jag tittar på. Rylance (Oscarsbelönad för sin roll i Spielbergs ”Spionernas bro”) gör SVJ till en väldigt sympatisk karaktär, som känns otroligt mänsklig för att vara en sagofigur. Och medan jätten i sig känns tecknad, är ansiktet så detaljrikt att man bara kan häpnas.
Nu är vi inne på nördiga effekt-detaljer som den yngsta publiken troligen aldrig reflekterar över. Men barnen lär lätt kunna ta Stora Vänliga Jätten till sina hjärtan, och lillgamla Sophie – Ruby Barnhill, vilket fynd! – är en liten hjältinna att känna igen sig i. Deras omaka vänskap skildras med stort hjärta. Det underliggande budskapet om drömmars kraft är ett tema väl värt för alla föräldrar att diskutera med sina små.
Sist men absolut inte minst saknas det äventyrskänsla i ”SVJ”. Steven Spielberg och hans team har skapat en otrolig värld med två väldigt fina karaktärer, men inte gett dem något vettigt att göra. De fastnar ofta i alltför långa scener, som visserligen är mycket snygga, men inte för historien framåt. Tempot får lida när den tunna barnboken dras ut till en tvåtimmars film.
Ja, det finns åtminstone prutthumor och en del äckliga troll, så dina små biokamrater lär bli underhållna för stunden. Vi som minns att Steven Spielberg och manusförfattaren Melissa Mathison stod bakom ”E.T.”, kanske den mest älskade familjefilmen som gjorts, vet att de har mer att ge.