Dagislämning. Jobb. Köttfärssås. Källsortering. Läxförhör. Godnattpuss. Och så igen, på repeat, tills man når en medelålderskris och undrar vad man egentligen har åstadkommit i livet. Så snurrar ekorrhjulet på för filmens hjälte Uje, och antagligen de flesta av oss. Grå vardag kan tyckas, men ”Spring Uje, spring” lär oss att uppskatta vardagens små glädjeämnen och ta vara på stunderna.
Kort innan sin 50-årsdag drabbas Uje av Parkinsons sjukdom. Han får veta att motoriken sakta kommer försämras, och något botemedel finns det inte. Oron behöver inte uttalas för vi ser den i hans ögon. Hur ska kan kunna ta hand om sin fru och sina döttrar? Eller fortsätta med sin passion som är att skapa musik?
Uje hakar på ett töntigt självhjälpsråd och bestämmer sig för att avverka alla drömmar han någonsin burit på, som att prova på stand-up och skriva en hitlåt. Samtidigt skjuter han på den största utmaningen, att våga berätta för familjen om sitt tillstånd.
Så personligt det kan bli
Att läsa handlingen till ”Spring Uje spring” kan ge intrycket av att man har sett den här historien förr, eller vet vart den leder. Det är kanske inte det unika här som fångar mig, utan hur den är berättad.
För film blir sällan mer personligt än så här. Musikern och radioprofilen Uje Brandelius har skrivit manus om sin egna diagnos, och hur den har påverkat honom och hans familj. Han bjuder in oss till sin hyresrätt i Bredäng, där Uje, hustrun och döttrarna spelar sig själva (och gänget kan agera bättre än många svenska skådespelare, var så säkra). Men det rör sig inte om någon dokumentär, utan en varm, rörande dramakomedi.
Att följa dem vid såväl matbordet, i flickrummet och i sängkammaren gör det till mer än en film om en sjukdomsdiagnos. Det handlar minst lika mycket om familjelivet, livspusslet, och om att vilja vara en god far, make och medmänniska i en värld som ibland är för jävlig.
Ujes självutlämnande manus regisseras med säker hand av långfilmsdebuterande Henrik Schyffert, som sömlöst binder ihop humor och allvar till en oemotståndlig ”slice of life”-historia. Allt binds samman av en lekfull form, från de annorlunda förtexterna till popmelodierna som blir lite av Ujes egna voice-over.
Oemotståndlig vardagspoesi
Vad som sen fullkomligt vinner över mig är en magisk drömsekvens, som påminner om Michel Gondrys ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” och sätter ljus på all oro och ångest inom Uje. En fantastisk scen som filmats i en lång tagning och får det att tåras i ögonen.
Jag har svårt att exakt sätta fingret på varför jag älskar den här filmen. Det är inte en speciellt unik historia. Jag har själv ingen relation till det slentrianmässiga kärnfamiljslivet. Ändå blir jag otroligt berörd av Uje och hans familj, hans historia och hans kamp. Hur han håller humöret uppe och behåller en optimistisk livssyn, trots vetskapen om det oundvikliga, att kroppen sakta men säkert kommer svika honom.
Brandelius och Schyffert gör poesi av vardagen och kampen att få livet att gå ihop. Det är bara januari men jag undrar om jag inte redan har fått se årets bästa svenska film.