Stabil men spretig Philip Roth-filmatisering

Filmen kretsar kring den judiska college-studenten Marcus Messner (Logan Lerman) som i 50-talets Ohio försöker navigera sig igenom ungdomens möjligheter och prövningar. Väl borta från sin djupt religiösa arbetarklassfamilj får han utrymme att lära känna sig själv och vem han vill bli. I relationen med jämnåriga Olivia (Sarah Gadon) upptäcker han en helt ny sexuell dimension i sitt liv, konflikterna med skolans rektor (Tracy Letts) leder till ett politiskt uppvaknande och i periferin lurar det brinnande Koreakriget och dess fasor.

Redan här när handlingen beskrivs förstår man att ”Indignation” är en tematiskt rik film som via en ung mans perspektiv vidrör många oerhört fascinerande och viktiga ämnen. Utöver religionens ibland förtryckande kraft, smygande antisemitism, vikten av självständighet, krigets dehumanisering och sexuell frigörelse blir även mental ohälsa en viktig pusselbit en bit in i narrativet. Schamus – som både regisserar och skriver manus – hanterar allt respektfullt, nyanserat och intelligent. Med tanke på att filmen klockar in på 111 minuter blir det dock något spretigt ibland med så pass många tematiska grenar, men det rinner som tur är aldrig över. 

Den stabila stöttepelaren som håller ihop allt framför kameran är Logan Lerman, som tveklöst gör sin karriärs bästa prestation hittills. Den finansiella vikten bakom hans namn är förmodligen en av anledningarna till att den filmen kan existera över huvud taget, och det är inte svårt att förstå varför han lockades av rollen. Messner är en väldigt komplex och mångfacetterad person och därmed en spännande utmaning för den skådespelare som tar sig an honom. 

Särskilt i scenerna han har tillsammans med Tracy Letts – där det bränner till rejält – visar han mer bredd i sitt skådespel än någonsin tidigare, och det är även där som filmen når sina absoluta höjdpunkter. Deras vågade och långa verbala strider är så oerhört välskrivna, fascinerande och elektriska att man bara sitter och häpnar. I en perfekt värld hade hela ”Indignation” varit en enda lång, eskalerande konversation mellan dessa två karaktärer. Även Sarah Gadon imponerar med sin hjärtskärande karaktär, särskilt mot slutet av filmen. 

Visuellt har Schamus och hans team verkligen lyckats inkapsla tidsperioden och den skickliga filmfotografen Christopher Blauvelt tycks stundtals ha rest i tiden på riktigt. Det mjuka ljuset, de stilrena kostymerna och den återhållsamma klippningen bidrar till en paradoxal känsla av trygghet i en filmisk värld som stadigt närmar sig bristningsgränsen. 

Tråkigt nog blir inte summan av alla dessa vassa delar så pass hög som jag hoppades på, utan den når aldrig riktigt fram till målet. Filmens förkrossande final är oerhört vågad och imponerande på väldigt många sätt, men ger samtidigt ingen tillfredsställande avrundning på ens hälften av de tematiska trådar som Schamus lyfter på väg dit.