”Star Wars” har fått ett nytt skimrande hopp

Jag ler. Jag ler med hela ansiktet, från öra till öra, och har gjort det ända sedan den där klassiska rullande förtexten drog igång. Jag älskar ”Star Wars”, förstår ni, och ”The Force Awakens” är ett kärleksbrev till just mig. Eller till oss, till alla som vuxit upp på Hoth eller på Tatooine, eller kanske på en av Endors månar.

På den hårda ökenplaneten Jakku hittar vi Rey, en alldeles för ensam skräpletare som livnär sig på att rensa gamla Star Destroyers på utrustning som hon sedan säljer för matransoner. I en läcker sekvens får vi följa henne när hon klättrar runt inuti ett av de enorma strandade skeppen som kraschlandat i sandhavet. Det är smutsigt, ogästvänligt och utsatt, och det var alltså inte bara PR-snack att vi skulle få en långt mycket mer realistisk värld den här gången. Det känns ”Star Wars” på det där ingrodda sättet som ”Star Wars” kändes förr. Sand i ögonen och damm i hörnen, liksom. This ain’t your childrens ”Star Wars”.

På ett uppdrag för The First Order, som går att jämföra med det gamla Imperiet, ungefär, hittar vi Finn, en stormtrooper med ett hjärta, som vilset letar en anledning att lyda sina order. När han inte hittar någon drar äventyret igång, och inom kort har Finn, Rey, och den lilla, underbart söta roboten BB-8 tillsammans lyckats få den onde Kylo Ren efter sig i en vild katt-och-råtta-lek som ska ta dem långt ut i galaxen och vidare.

Det känns direkt någonstans i maggropen att J.J. Abrams träffat rätt. I princip varenda karaktär jag introduceras till har djup, hjärta och själ, och det är mitt sanna nöje att börja tycka om dem allihop, nästan från start. Humorn som bollas  fram emellan dem sitter som handen i handsken och jag garvar högt gång på gång, i lika delar fånigt euforisk nostalgi som genuin glädje. Filmen backar inte för att blanda upp de frenetiska actionsekvenserna med ett skämt här, eller en gliring där, och det är väldigt befriande. Det finns en alldeles lagom mängd respekt för originaltrilogin här. Nog för att kännas vördnadsfull, men inte så mycket att den stryper all kreativitet.

”The Force Awakens” har också lyckats med konststycket att hitta exakt rätt skådisar till rätt roller. Daisy Ridley som Rey är en skådespelerska att bli kär i, och spelar med en sårbarhet och ärlighet som får mig att bry mig om henne, på riktigt. Hon är en fullständig uppenbarelse. John Boyega som Finn är rolig, för det mesta utan att dra det för långt, och återigen; han förmedlar hjärta innanför den där vita plastrustningen. Adam Driver fullkomligen springer hem guldet med sin prestation som Kylo Ren, och lyckas både kännas hotfull, volatil och paradoxalt nog svag på samma gång. Det är någonting i hans röst parat med hans långa slanka siluett som verkligen säljer karaktären. Hans ljussabel, den där röda med parerstång, hostar och kraxar och sprakar förfärligt varje gång han tar fram den och jag inbillar mig att han byggt den själv i något garage någonstans, utan att egentligen veta hur man gör. Jag lyser upp varje gång han kommer in i bild.

Historien är simpel och går i en rak linje, ungefär som den gjorde i den första filmen från 1977. Det här är nämligen i mångt och mycket ”Stjärnornas Krig” fast 38 år senare. Strukturen är densamma i ”The Force Awakens”, och det känns matiné och äventyr här istället för handelspolitik och krystad kärlekshistoria. Det är garanterat ett medvetet val att återknyta till hur allt började, på samma sätt som George Lucas ville spegla originaltrilogin i episod 1 till 3. Jag ryser vid tanken på att nästa del kan bli en ny ”Rymdimperiet slår tillbaka”, om det fortsätter så här.

Resan går i ljusets hastighet både bokstavligt och figurativt, och det finns knappt någonsin tid för att landa eller andas ut. Jag hade  gärna velat ha det. Jag hade gärna sett att Rey fått stirra ut över en dubbel solnedgång lite oftare, om ni förstår vad jag menar. Jag hoppas att uppföljarna lämnar mer tid till sådant nu när universumet blivit etablerat igen och karaktärerna är materialiserade. Ibland måste man tilllåta John Williams att få stå i centrum igen.

Det finns problem med ”The Force Awakens” också. Det är inte en perfekt film. Manusförfattarna vet ibland inte hur de ska få sina karaktärer från punkt A till punkt B utan att ramla ned i ”de hittar exakt det de behöver för att komma vidare. Just här? Ja, just här!”-fällan, och det är synd. Så himla komplicerat hade det inte behövt vara att göra det organiskt. Och det finns en del gapande plot holes också, för den som letar, och handlingen hackar lite i mittenpartiet. En del animerade varelser ser inte tipptopp ut. Jag ser och tar in allt det här, alla de här svagheterna,  jag lovar. Fast jag väljer, nästan omedvetet, att se förbi dem. Jag blir nämligen mitt sjuåriga jag igen där i biomörkret. Samma pojke som en gång i tiden (i en galax långt, långt borta) med darrande små händer satte in ”Stjärnornas Krig” i VHS-spelaren och sedan bara satt och gapade åt allt otroligt som rullades upp framför sina ögon, han lever igen. Och det är nästan det finaste betyg jag kan ge.

Så glöm Jar Jar nu, glöm prequelfilmerna om du inte gillade dem, och glöm Hayden Christensen. Kom istället ihåg glädjen du kände förr. Kom ihåg vad ”Star Wars” stod för just för dig. För sagan är här igen nu, som en gammal vän du inte sett på länge men som har en plats över till dig i ett skraltigt rymdskepp på väg mot ett nytt äventyr. ”Star Wars” är tillbaka nu. Och kraften har just vaknat.