Att vinna – eller mista – en förälders kärlek, respekt och stolthet är en viktig fråga för många av oss. Detta gäller inte minst unga hbtq-personer, i detta fallet unga transmannen Feña (Lío Mehiel) i New York. Redan i inledningen får han ett telefonsamtal av sin pappa han inte sett på länge och som kommer med flyg dagen efter.
Nervositeten är stor och förväntningarna höga. Men innan Feña hämtar sin pappa följer ett känslomässigt dygn av möten med ett bittert ex (Cole Doman), som var tillsammans med Feña under dennes transition och en yngre halvsyster (MiMi Ryder) med ett behov av att återuppta kontakten.
Det är i viss mån typisk festivalfilm (den hade premiär på Sundance) som utspelas under ett dygn, med få karaktärer, låg budget, okända skådespelare och fokus på dialog och subtil karaktärsutveckling framför högljudda gester och situationer.
Men här finns mycket effektiv hjärta och smärta i vår huvudpersons emotionella resa där han försöker såväl lappa ihop relationer med nära och kära som att stolt stå upp för och vara sig själv.
Det funkar mycket tack vare Mehiel i huvudrollen, som välförtjänt belönades med U.S. Dramatic Special Jury Award på Sundance. Han pendlar trovärdigt mellan vrede och frustration över att inte bli förstådd och bemötas med felaktiga pronomen, och den desperata viljan att bli accepterad och älskad.
Det hjälper onekligen att Mehiel själv är transman och i den evighetslånga debatten om vem som får spela vad på film så känns det påtagligt mycket mer äkta och genuint än exempelvis Eddie Redmayne i ”The Danish Girl”.
Men han har gott sällskap av begåvade birollsaktörer, inte minst chilenska veteranen Alejandro Goic (”En fantastisk kvinna”, ”Neruda”) i rollen som pappan. Det finns också fina ögonblick med systern och exet, speciellt med den sistnämnda i en sekvens på en tvättomat där det bränner till mellan de två före detta älskarna.
Det är en viktig men också gripande film som med varsam men stadig hand hanterar ämnen som fördomar, familj, vänskap, kärlek och acceptans. Oavsett hur insatt tittaren må vara i transpersoners vardag så är det omöjligt att inte relatera i fräcka påståenden om brist i ansvarstagande efter en helvetisk dag där allt går fel.
Men framför allt är det en film som lyfts av huvudrollsinnehavaren Mehiels starka och modiga insats. Det är tydligt att här finns en vilja och behov av att berätta om såväl inre som yttre ärr. Men även en talang (han har tidigare skymtats i ”Dear Evan Hansen” och ”Tales of the City”) som vi hoppas få se mer av.