Stark prinsessa i visuellt virrvarr till Tolkien-saga

Det är flera decennier sedan vi sist såg Tolkiens värld komma till liv genom tecknad film, då i klassiskt 70-talsmanér – nu i en trendig animé-stil som för tankarna till ”Vampire Hunter D” och ”Prinsessan Mononoke”.

Idén om att göra en animé kom före idén till berättelsen ”Sagan om ringen: Striden vid Rohan” enligt producenten Philippa Boyens, som också säger sig ha förälskat sig i formatet. 60 animationsstudior var involverade för att färdigställa filmen i tid, vilket onekligen låter svårarbetat och dessvärre också har påverkat slutresultatet. För liksom Boyens, älskar jag animé, och den visuella stilen i ”Sagan om ringen: Striden vid Rohan” är svajig.

Kärleken till detaljer lär ha inspirerat skaparna, en kärlek som skymtar till mellan varven men som snabbt drunknar, liksom karaktärerna, i de taffliga bakgrundsmiljöerna. Detta rycker mig ständigt ur Tolkiens förtrollade värld och jag ställer mig skarpt ifrågasättande av formatet. Berättelsen däremot står stabilt.

Stabil som i att karaktärerna är relativt genomarbetade och mitt initiala motstånd till trots växer prinsessan Héra (Gaia Wise) på mig. Först såg jag inte förbi krigarprinsessan-stereotypen, men relationen till de andra kvinnorna i filmen, som beskyddaren Olwyn och den mystiska äldre kvinnan som bosatt sig i Helms klyfta bidrar med en genuin värme. Detta i kontrast till männens stora egon.

Trots att berättelsen om Héra är fabricerad och baserad på en karaktär som inte ens nämns vid namn av Tolkien kan jag förstå valet att lyfta henne. Hon är konfliktens katalysator och den vars livsöde inte är förutbestämt.

Filmen tar sin början då hon nekar dunlänningen, och tillika barndomsvännen, Wulfs hand i giftermål. Detta resulterar i ett slagsmål mellan de bådas fäder som bringar den enes död. Som hämnd bestämmer sig Wulf för att attackera Helms hus, vilka snart måste fly till vad som senare kommer att kallas Helms klyfta.

”Sagan om ringen: Striden vid Rohan” är en berättelse om människorna i Tolkiens värld, och utspelar sig 183 år före den ursprungliga filmtrilogin. Som sådan är den våldsam och actionfylld. Möjligen saknar jag lugnare partier för att komma närmre, och knyta ann till karaktärerna, men jag imponeras också av råheten och hur förvånansvärt våldsamt männens maktbegär gestaltas.

Èowyn (Miranda Otto) ledsagar oss genom händelserna, en röst som alla känner igen från originaltrilogin. Ett strategiskt grepp för att försätta publiken i rätt stämning. Detsamma gäller musiken där flera melodier återanvänts. Detta bidrar till att skapa Tolkiens värld, som Philippa Boyens, Peter Jackson och Fran Walsh tolkat den. Hade den här berättelsen behövt utspela sig i Tolkiens värld dock?

Ja, därför att vissa varelser som han skapat är avgörande för berättelsens utfall. Jag ställer mig dock högst tveksam till hur konnässörer av animé kommer ställa sig till den. Den saknar det spirituella djup som fans av Miyazaki är vana vid, och det extremvåld eller ångest som Satoshi Kon är expert på. I den bemärkelsen är ”Sagan om ringen: Striden vid Rohan” en västerländsk animé, sin regi av Kenji Kamiyama till trots. Men med ett relativt rustikt manus, och ett överraskande blodigt utfall är den absolut sevärd.