Det lyckligt gifta paret Eunice och Rubens Paiva bor precis vid stranden i Rio de Janeiro med sina fem barn, i 70-talets början. Livet är gott, med nära vänner, lyckliga barn, en liten hund och en stabil inkomst från Rubens arbete som civilingenjör. Men trots det varma solskenet som flyter över staden finns där en ständig skugga, som syns i de militärfordon som då och då passerar.
För familjen Paiva är militärens närvaro något som sker i bakgrunden av livet, då ingen av dem begår några överträdelser som gör att de behöver oroa sig. Tills en dag då det knackar på dörren, och Rubens hämtas in för utfrågning. Han lovar att snart vara hemma igen, men när dagen är slut har han varken hörts av eller synts till. Detta visar sig bara vara början på Eunices långa kamp att få veta vad som hänt hennes make.
Brasiliens första Oscarsbidrag i Bästa film-kategorin någonsin tar upp en smärtsam och viktig tid i landets historia, genom den militärdiktatur som styrde under mer än 20 års tid. Regimen låg bakom många dödsfall, hot och tortyr, och det var inte ovanligt att människor bara försvann från sina liv för att aldrig mer höras av.
“I’m still here” är baserad på memoarerna med samma namn, skrivna av Marcelo Rubens Paiva, parets enda son som växte upp och blev författare. Att det vi får se har skett på riktigt gör berättelsen om hur en tillvaro kan slås i spillror på en enda dag, när makten tar över basala mänskliga rättigheter, särskilt skrämmande.
Fernanda Torres har rätteligen fått många nomineringar, och även vinster, för sin insats som Eunice Paiva, och ligger även bra till för att vinna den mest åtråvärda statyetten av dem alla vid årets Oscarsgala i mars. Hon lyckas med ett dämpat och trovärdigt register gestalta slitningen mellan det privata känslolivet och det gemensamma som varje förälder delar med sina barn – den dubbla känslan av att vara dels en livrädd och sörjande fru, dels en pålitlig och trygg mamma.
Att konstant behöva hålla masken för andras skull är en känsla många människor kan relatera till, i synnerhet när det handlar om att skydda sina barn från en smärtsam verklighet. Eunice behöver egentligen möjligheten att få släppa ut både ilska och rädsla, men väljer istället att hålla allt inom sig för att värna sin familj.
Diktaturen fortlever, men det gör Eunice också. Hur går man vidare med en sådan ovisshet? Hur kan vardagen någonsin kännas normal igen efter en sådan här händelse? Hennes fem barn frågar efter sin pappa, men får inga svar. Livet måste ändå fortsätta levas, med matlagning, skola, och hushållsekonomi, men makens försvinnande lämnar ett stort hål i deras liv. När Eunice nystar i saken börjar hon ana att Rubens hemlighållit vissa förehavanden från sin familj, och nu tänker hon inte ge upp förrän hon får veta vad som hänt hennes man.
Att ta sig an ett så smärtsamt förflutet för en nation är ett snårigt jobb, och valet att skildra en alldeles vanlig kvinna som står utanför radikalismen gör uppdraget mer hanterbart och tar ned det på individnivå. Det är också precis vad den här typen av historia behöver för att knyta an med tittaren. Hade vi fått se den stora bilden, med protester och nyckelfigurer i motståndsrörelsen, hade vi fått en helt annan känsla som inte krupit innanför skinnet på samma sätt.
Regissören Walter Salles (“Dagbok från en motorcykel”, 2004) visar att han utan problem bemästrar den stora uppgiften han tagit sig an, samtidigt som han också illustrerar en varm och trovärdig familjedynamik som gör att sorgen och rädslan över den försvunne fadern verkligen känns äkta.
Brasiliens första Oscarsnominerade film har tung konkurrens, men med detta finstämda porträtt över vad diktaturens grymhet kan göra med en familj visar Salles, med Torres i spetsen, att man i allra högsta grad är med i matchen.