Starkt och tragiskt om svart cirkusclown

En fransk, smal film om clowner, rasism, och förödmjukelse, kan det vara något? Ja, det visar sig att det faktiskt kan det när man låter sympatiske Omar Sy spela huvudrollen.

Under det sena 1800- och tidiga 1900-talet präglades Frankrike av samma typ av rasism som resten av världen. Svarta människor behandlades som andra klassens medborgare, om ens det, och för en slavpojke från Kuba kunde framtiden aldrig se särskilt ljus ut. När vi träffar på Rafael Padilla spelar han rollen som vilde på en lantcirkus ute på vischan i Frankrike. Han morrar åt publiken, och skrämmer barnen som aldrig förr sett en svart man. Snart upptäcks den mycket fysiskt begåvade Rafael av clown-legendaren George Foottit, och tillsammans bildar de en duo som ska hålla i över 20 år: Foottit och Chocolat.

Det är en vacker historia som regissören Roschdy Zem berättar, även om den mot slutet blir mörk. Jag kan också erkänna att jag gick in i biosalongen med en skopa fördomar kring den här filmen, eller kring den här typen av film snarare, men efter bara några sekunder är de som bortblåsta. Det blir nämligen aldrig tråkigt eller segt eller pretentiöst, och det ödslas ingen tid innan historien drar igång. Ackompanjerat av det vackra fotot och den övertygande scenografin blir upplevelsen istället väldigt omslutande, väldigt snabbt. Dessutom är filmen rolig, mycket tack vare Omar Sy. Sy spelar nämligen huvudrollen som Rafael med samma typ av barnsliga charm som vi sett från honom tidigare, i filmer som ”En oväntad vänskap”, och när han spricker upp i sitt stora leende så är det nästintill omöjligt för mig att inte göra detsamma. 

En av de stora snackisarna är annars att ingen mindre än Charlie Chaplins dotterson spelar den andra huvudrollen, som George Foottit. James Thierrée övertygar stort då han dels verkar väldigt hemma i clownkostymen och i manegen (han är dansare och akrobat till vardags), men också med ganska små medel lyckas förmedla hur Foottit slåss mot sin egen självbild och hur han försöker hantera att hans egen en gång lysande karriär nu har stagnerat. Det är inte lätt för Foottit och Chocolat att vara vänner, och det var det sannerligen inte i verkligheten heller. Extra intressant blir det när frågan kring de båda clownernas gage kommer på tal, då den vite får dubbelt så mycket som den svarte, för samma arbete.

Det handlar om rasism, mer än något annat. Och om en underlig typ av vänskap mellan huvudkaraktärerna som mera är grundad i att de båda behöver varandra, än att de kanske gillar varandra. Samspelet dem båda emellan är hur som helst ständigt intressant, och jag tycker att filmen på ett bra sätt lyckas visa hur dynamiken ändras vartefter kändisskap, pengar, och kvinnor kommer in i bilden.

”Monsieur Chocolat” tappar en del mot slutet, och känns stundtals lite som en TV-film emellanåt. Några scener hittar inte hem, eller blir en aning för melodramatiska för min smak. Men det gör inte så mycket, för jag vill veta hur det går för Rafael, och jag underhålls och berörs mer än jag trodde att jag skulle göra. För dig som vill veta mer om två av förra århundradets största artister, och samtidigt fascineras av deras vänskap, kan jag rekommendera att kolla in ”Monsieur Chocolat”. Du kommer garanterat lära dig något nytt, och säkerligen le ikapp med Omar Sy under tiden du gör det.