Retroinvasion missar målet

Sam Brenner är en klassisk looser. Han jobbar med att installera TV-apparater, han är frånskild, och han borstar inte tänderna på morgonen. I sin ungdom däremot, regerade Sam arkadhallarna och spelade skjortan av både Centipede och Asteroids och en massa andra klassiska spel från 80-talseran. Han, och bästa kompisen Will Cooper, åkte till och med till arkadspels-VM, där Sam efter att ha spelat sitt livs omgång Donkey Kong slutade tvåa. Under tävlingen spelas en video in, som skickas upp i rymden för att visa potentiella utomjordingar vår kultur, men sagda utomjordingar tar videon som en krigsförklaring istället för en fredlig utsträckt hand. Såklart. Och snart bestämmer de sig för att attackera.

Nutid. Will Cooper, som spelas av ingens favoritskådis Kevin James, har blivit president (!), och när utomjordingarna utför attacker jorden över som är baserade på de gamla spelen, kallar han in sin gamle vän, spelmästaren Sam, som spelas av en kroniskt bakfull Sandler, för att lösa biffen.

Jag tänkte börja med det positiva. Det här är inte så dåligt som ryktet gör gällande. Det är inte en fullständig katastrof. Effekterna är hyfsat imponerande, med byggnader som rasar samman i kuber till höger och vänster, ett av tio skämt framkallar ordentliga skratt, och det är faktiskt inte alls så dumt att se jorden anfallas av Tetris-klossar och Super Mario. Det hade bara kunnat bli så mycket bättre. Sandler, till exempel, har verkligen gett upp. Att säga att hans insats i filmen är oinspirerad vore att ge ordet oinspirerad en komplimang, och hans träiga uttryck får mig aldrig någonsin att bry mig om karaktären. Kevin James i sin roll som president hålls som tur är ganska kort i tyglarna, med antalet tjockis-skämt hållna till ett minimum, men han framkallar aldrig något annat än tanken ”hey, det där är ju Kevin James som spelar president, vad konstigt!”. Michelle Monaghan är duglig i en riktigt tradig roll som kärleksintresse för Brenner, men blotta tanken på varför hennes karaktär skulle intressera sig för Sandlers får min hjärna att kortslutas så det sprakar i biografen. Josh Gad är outhärdlig som vanligt. Peter Dinklage verkar ha kul men tampas med ojämn tajming.

Det är stendum action för barn, men nästan alltid utan den charm som krävs för att även vuxna ska kunna få ut någon behållning av sådana här filmer. Tänk ”Jumanji”, fast med Adam Sandler istället för Robin Williams, eller ”Ghostbusters” fast med Adam Sandler istället för Bill Murray. De förlorar onekligen något i det bytet. Sen är manuset inte ens i närheten av ovanstående filmers nivå, men poängen är att ”Pixels” hade mått bra av att vara något annat än ännu en Adam Sandler-film. Jag hade också gärna sett att tonen skiftades till att gå all-in på metahumor-spåret, på samma sätt som ”Lego: Filmen” gjorde. Att driva med det här urbota korkade upplägget hade gjort de logiska luckorna lättare att svälja, och filmen hade lättare kunnat fått publiken med sig istället för emot sig. Nu kräver jag inte alls någon form av fullständig logik i en film som handlar om anfallande arkadspel, men utan karaktärer att tycka om, utan fungerande humor, och utan en engagerande historia, blir det så mycket lättare att hitta saker att inte tycka om. 

”Pixels” är knappt för barn, knappast för vuxna, men inte riktigt så dålig som jag trodde. Synd bara att den ointresserade Adam Sandler fortfarande får huvudroller i familjefilmer. Det här hade ju kunnat bli något.