Stilig men substanslös saga

Den här gången är det fransmannen Cedric Nicolas-Troyan som har tagit över regissörsrodret. Förra gången var han ansvarig för specialeffekterna och uppenbarligen gjorde han något rätt med tanke på befodringen. Det är också uppenbart att Universal tror på serien med tanke på vilka a-skådisar de har öppnat plånboken för. Förutom ovan nämnda Hemsworth och Chastain i huvudrollerna spelar Emily Blunt och Charlize Theron varsin ond drottning. Det är ingen dålig uppsättning heta skådespelare i en och samma film. 

Förhandsreklamen har gjort gällande att “The Huntsman: Winter’s War” är något av en prequel till föregångaren. Det visar sig snabbt vara en sanning med modifikation. Visst börjar historien sju år tidigare men snart hoppar vi fram i tiden och huvuddelen av berättelsen utspelar sig efter Snövits saga. På tal om Snövit så lyser Kristen Stewart med sin frånvaro här. Bekvämt nog har Snövit gått och blivit sjuk för att den magiska spegeln har försvunnit, ett grepp som känns lite väl billigt.

Storyn är enkel. Den magiska spegeln är försvunnen och med den en av de mäktigaste föremålen i hela det vidsträckta riket. Jägaren Eric (Chris Hemsworth) får i uppdrag att leta rätt på den illa kvickt innan den faller i fel händer. Till sin hjälp får han två odugliga dvärgar (Nick Frost och Rob Brydon) som kläcker halvtaskiga skämt på löpande band men annars inte gör någon nytta alls. Det dröjer naturligtvis inte länge förrän Emily Blunts iskalla snödrottning får reda på den försvunna artefakten och skickar sina bästa soldater att leta rätt på den. Samtidigt dyker Sara (Jessica Chastain) upp som ett spöke ur Erics förflutna. Frågan är vem som är lojal mot vem i denna sagolika actionsoppa?

“The Huntsman: Winter’s War” har en del fördelar. Det är stundtals en rasande snygg film. Snötäckta bergstoppar, oändliga slätter och sagolika palats ser ut som om de var skapade av drömstoff – vilket i sammanhanget är helt rätt. Dessutom är både Emily Blunt och Charlize Theron mycket underhållande att se som ondsinta och extremt lättkränkta drottningar. Här finns också en rad fina detaljer som skvallrar om regissör Nicolas-Troyans bakgrund som specialeffektsgubbe. En snyggt koreograferad strid mot ett gäng med vättar och en bunt sagolika kreatur som bara syns i bildens kant är fantastiska att se på.

Desto värre är det ställt med filmens hjärta. Kärleksduvorna Hemsworth och Chastain har lika mycket kemi som två träklossar, och deras försök att prata någon sorts fantasyskotska faller förutsägbart platt till marken. Tyvärr brister även storyn rejält, filmmakarna gör det alldeles för enkelt för sig och det blir aldrig särskilt spännande. Lägg till dvärgarna som misslyckad comic relief, och ett naivt kärleksbudskap som är direkt hämtat från en kinesisk lyckokaka och du har en hyfsat tunn soppa kvar.

Det här är ingen genomrutten film, men den är heller aldrig mer än ett snyggt fantasyvykort. Om det inte vore för de vackra vyerna och de lagom överspelande drottningarna Blunt och Theron vore en varning på sin plats. Nu blir det mest en småputtrig sagofantasyrulle för de allra mest utsvultna. I ärlighetens namn är det svårt att se en tredje film med lika tung rollista efter det här.