Recension: Bränn alla mina brev (2022)

Stiligt men ljummet svartsjukedrama

RECENSION. Alex Schulmans familjetrauman vädras i det offentliga, när Bill Skarsgård och Gustav Lindh konkurrerar om samma dam i en melodramatisk 1930-talsskildring. Tidsepoken är snyggt fångad men tidshoppen förstör lite av magin.

Publicerad:

Går svartsjuka i arv mellan generationer? Den frågan ställer sig Alex Schulman (här spelad av Sverrir Gudnason) efter att ha fått ett våldsamt utbrott inför sin fru. Alex påbörjar en själslig resa för att finna svaret på sina mörka tankar, vilket utvecklas till ett helt detektivarbete när han lokaliserat den skyldige – morfar Sven.

Schulmans släktroman ”Bränn alla mina brev” baserades på upphittad brevväxling mellan mormor Karin och en pojkspoling till poet som hon flörtade med sommaren 1932. Själv var Karin gift med författaren Sven Stolpe, men inget vidare lycklig eller uppskattad i deras äktenskap.

Medan han knappar på sin skrivmaskin, mer intresserad av sin nästa stora pjäs än sin hustru, smyger hon iväg på rajtantajtan med blyge charmören Olof. Under en sommar bor de alla tre på Sigtuna Stiftelse, ett populärt hangout för författare – så att försöka hålla en hemlig affär hemlig är inte fullt så enkelt. Jodå, snart får Sven sina aningar om affären och hotar iskallt med att ta livet av alla tre.

90 år gamla kärleksyttringar står till grund för höstens svenska storfilm. Det är den typen av film vi inte är alltför bortskämda med: ett vuxet, välgjort drama som känns både lyxigt och påkostat (tills de ska krascha en gammal bil och låter bilden bara tona ut i rött med gnisslande däck på ljudspåret). Tjusiga miljöer, scenografin och vintage-kostymerna sveper med oss tillbaka till ett 1930-tal som levandegörs med Stellan Runges stilfulla foto till vacker musik av Jacob Mülrad. Vi vet redan nu var åtminstone sex Guldbaggenomineringar kommer landa i vinter.

Allt det tekniska vore förstås ingenting utan skickliga skådespelare framför kameran. Asta Kamma August står inför sitt stora genombrott med en prestation som berör. Hennes Karin växlar mellan plågad och lycklig, fångad och fri, ibland i samma scen. Även om man inte alltid förstår varför hon väljer att stanna hos ett manipulativt svin så känner man för hennes dilemma.

Det är svårt att slita blicken även från Bill Skarsgård, här i sin första svenska film på tio år. Han gör en riktigt obehaglig typ, men blir ibland ofrivilligt komisk på grund av en lustig gammeldags dialekt. De högtravande replikerna klingar inte helt naturligt.

I detta sällskap har Gustav Lindh minst att spela med, de andra får stå för de stora känsloyttringarna. Han kompletterar dock den infekterade duon med en känsla av ungdom, värme och optimism. Allt som allt är det ett trovärdigt triangeldrama som utmålas. Även om det inte är det mest nyskapande upplägget för en film, så vet regissör Björn L Runge hur man får fram det mesta ur sina skådespelare. Här döljer sig starka känslor av längtan eller hat även i de mest diskreta blickar. Ändå blir helheten lite ljummen.

Det klipps hejvilt mellan tre olika tidslinjer. I nutid letar Alex brev och dagböcker som besatt. I dåtid blir Sven allt mer kontrollerande. Då har jag inte ens nämnt en rad 80-talsscener där vi möter en ung Alex (lär känna Ossian, ännu en ny skådespelande Skarsgård) och Karin och Sven på ålderns höst (nu spelade av Sten Ljunggren och Marika Lindström). Under en helg hos morföräldrarna råkar han för första gången hitta den kontroversiella korrespondensen, och bevittna hur gammalt groll vaknar till liv igen. Rörigt? Nä, snarare störigt, att gång på gång lyftas ut ur en annars fängslande berättelse med alla tidshopp.

Uppmaningen lyddes inte. Inga brev blev brända. Nu gör alltså Alex Schulman film av mormors sexliv, och det kan man tycka vad man vill om.

Kanske finns det ett visst allmänintresse hos den (äldre) publik som råkar känna till författarna Karin Stolpe, Sven Stolpe eller Olof Lagercrantz. En bitter fejd mellan de två kulturmännen varade livet ut. Stolpe har till och med gett ut en bok om Lagercrantz, 50 år efter den där ödesdigra sommaren, som mest gick ut på att dissa hans författarskap och naiva livsåskådning. Efter Schulmans avslöjande av den korta men intensiva otrohetsaffären kan man ana anledningen till hatet.

Men även utan en verklig förlaga finns det något väldigt tidlöst i detta triangeldrama. Det är en historia om passion och lidelse, om att längta bort och – i motsats till så många romantiska filmer – att inte våga ta steget. Nutidsscenerna tillför kanske inte så mycket nyttigt, men adderar ändå en intressant psykologisk frågeställning. Hur påverkas barn och barnbarn av familjehemligheter och gamla synder?

Läs mera