Stiligt och stämningsfullt men aldrig riktigt läskigt återbesök

Spöken, mardrömsvisioner och en psykotisk, yxsvingande alkoholist till pappa. ”Redrum” och dödsångest i insnöad isolering. Pilska och halvt förruttnade tanter som kravlar upp ur badkar, blodforsande hissar, och så de vansinnigt obehagliga små tvillingflickorna. ”Come and play with us”.

Sexårige Danny Torrance hade det som bekant rätt jobbigt i ”The Shining”. Nästan 40 år senare driver han planlöst omkring i USA och super själv duktigt. Det är svårt att klandra honom för det livsvalet.

Danny, numera Dan, plågas i både bildlig och bokstavlig bemärkelse fortfarande av demonerna från The Overlook Hotel, men uppnår något som liknar sinnesro med hjälp av Anonyma Alkoholister och en anställning på ett hospis i småstaden Frazier. Där får han smeknamnet Doctor Sleep tack vare sin talang för att trösta och lugna de åldrade patienter som står i begrepp att dö.

Det relativa lugnet avbryts när den unga flickan Abra tar kontakt med Dan på telepatisk väg – även hon besitter den övernaturliga, synska förmågan som gett namn åt den första boken/filmen.

En uråldrig och ondskefull sekt med det inte fullt så jätteondskefulla namnet The True Knot, Den sanna knuten, livnär sig på att suga livskraften ur människor som kan ”skina”, och Dan blir motvilligt indragen i kampen mot ledaren Rose the Hat (svenska Rebecca Ferguson i utmärkt form).

Stephen King var som bekant inte överförtjust med Stanley Kubricks filmatisering ”The Shining”. På tvärs mot den allmänna opinionen avfärdade King vad som har kommit att bli en av de mest ikoniska skräckfilmerna någonsin. Senare skulle han komma att utveckla en miniserie som gjorde romanens handling större rättvisa.

Manusförfattaren och regissören Mike Flanagan (”Geralds lek”, ”The Haunting of Hill House”) har därför åtagit sig en stöddig uppgift. Filmatiseringen av ”Doctor Sleep” ska fungera som en trogen filmatisering av romanen med samma namn och en uppföljare till Kubricks version av ”The Shining” samtidigt. Alltså måste berättelsen kompromissa med ganska drastiska förändringar i själva handlingen. Givetvis är det en omöjlighet att göra alla nöjda, men Stephen King själv har, vad det verkar efter ganska häftiga förhandlingar, välsignat manuset.

Mike Flanagan är skicklig på att bygga obehagliga stämningar och förlitar sig sällan på enkla jump scares. Det hedrar honom, men frågan är om inte ”Doctor Sleep” hade behövt lite mer av den sistnämnda varan, åtminstone om man vill göra anspråk på genrebeteckningen skräckfilm.

Filmens mottagande är också i högsta grad avhängig den yngre publikens förhållande till Kubricks cineastiska mästerverk. Saknar man referenserna framstår den tredje akten – som pliktskyldigt betar av samtliga motiv från Kubricks film i ett sorts highlight reel – sannolikt som ganska märklig. Är man å andra sidan en ortodox beundrare av Kubricks vision så känns ansatsen mest påklistrad, forcerad och på det stora hela överflödig. Det här återbesöket är helt enkelt inte värdigt. Hur skulle det kunna vara det?

Filmens enskilt största problem har dock ingenting med förväntningar eller förutfattade meningar att göra. Flanagan avmystifierar skurkarna så till den grad att de inte alls framstår som särskilt hotfulla. Faktum är att Rose the Hat och hennes vampyrliknande kompanjoner åker på råstryk så fort de närmar sig våra hjältar, gång på gång på gång. Som antagonister betraktade är de synnerligen tandlösa. Dan och Abra tycks redan från den första drabbningen med ondskans makter vara snudd på oövervinnliga.

Den känslan hade man ju inte direkt när Jack Torrance härjade loss på The Overlook första gången det begav sig. ”Doctor Sleep” kommer aldrig i närheten av att frammana en sådan dödsångest, vare sig hos publiken eller the good guys. Kanske var det heller inte meningen, det är antagligen bäst att gå in i biosalongen med den inställningen.