Stjärnskottet Jonathan Majors lyfter Creeds tredje film

Låt oss få detta ur vägen. Sylvester Stallone är helt frånvarande i ”Creed III”, som trots allt härstammar ur hans ”Rocky”-saga. Anledningen ska vara både att filmen går en mörkare väg än den tidigare sentimentala, och stjärnans infekterade relation med producenten Irwin Winkler. Är det lite underligt att Rocky inte ens nämns trots hans betydande roll i de två första filmerna? Ja. Lider filmen på grund av hans frånvaro? Nej.

För i den senaste Creed-filmen är Adonis Creed själv (Michael B. Jordan) den rutinerade, ärrade boxningsmentorn vars egna berättelse och bakgrundshistoria får utvecklas. Han har lagt boxningshandskarna på hyllan och slagit sig ner med sin älskade Bianca (Tessa Thompson) och deras dotter Amara (Mila Davis-Kent). Men en dag dyker Damian (Jonathan Majors), en gammal vän ur Creeds tonåriga förflutna, upp med planen om att ta över Creeds gamla mästartitel som han anser sig förtjäna.

Till skillnad från Creeds tidigare motståndare så är det denna gången djupt personligt. Vi vet sedan tidigare om Creeds våldsamma dagar på ungdomshem och denna gång fyller man i ytterligare luckor. Mellan testosteronet, macho-attityden och käftsmällarna finns här ett stort, trasigt hjärta och en tragisk vänskapshistoria.

Här funkar Jordans sårade hundvalpsblick utmärkt men det är tveklöst Majors som är filmens stora stjärna. ”Lovecraft Country”-skådespelaren förmedlar med minst lilla blick eller sneda leende Damians sårade stolhet och bubblande vrede. Här finns en spännande twist i att vi nästan ifrågasätter om Creed – hjälten vi hejat på i två filmer – är den goda eller om Damian förtjänar den återupprättelse och ära han desperat söker.

Jordan gör en imponerade regidebut med filmen som har en märkbar energi, inte minst i de svettiga fight-scenerna. Den personliga relationen mellan huvudpersonerna skapar en intensitet som kanske inte helt infunnit sig i de två första filmerna. Det är inte helt oväntat ett relativt konventionellt drama med gott om traditionella, förutsägbara klichéer – vänta dig inga stora överraskningar i berättelsen. Men stundtals levererar Jordan några inspirerade ögonblick för att distrahera från det faktum att vi lätt räknar ut vad som ska ske.

Filmen dissikerar klasstemat som vi sett tidigare i Rocky-serien på ett intressant sätt som gör att man undrar lite vad Jordan och manusförfattarna Keenan Coogler (”Space Jam: A New Legacy”) och Zach Baylin (”King Richard”) tänkt kring den avslutande slutklämmen. Är det ett sätt att ge Creed ett värdigt avslut eller en djupare kommentar om samhällets orättvisa klassklyftor? Oavsett är det en välgjord, välspelad och sevärd boxningsrulle som rundar av Adonis Creeds filmtrilogi med klass men inte minst ger Majors, efter sin lika minnesvärda insats i annars misslyckade ”Ant-Man and the Wasp: Quantumania”, chansen att ännu en gång stråla på vita duken.