År 1943 kraschade OS-löparen Louis Zamperini tillsammans med elva kompanikamrater i Stilla havet under ett rutinuppdrag. Efter att ha brottats med hungriga hajar, svår svält och alla tänkbara uttorkningssymptom i fyrtiofem dagar blev han och den enda andra överlevande soldaten till sist undsatta. Av ett japanskt krigsfartyg. Helvetet i livbåten skulle visa sig vara rena massagen jämfört med tiden i fiendens fångläger.
Zamperinis tillvaro kom nu mest att handla om isoleringsceller, prygel med bambukäpp och tortyr i största allmänhet. Som världskänd atlet fick han åtnjuta extra uppmärksamhet av de sadistiska befälen. Det var fel sammanhang att vara kaxig amerikan i. Om vi får tro Angelina Jolie, som både står som regissör och medproducent till ”Unbroken”, så rörde det sig om en systematisk och brutal misshandel av sällan skådat slag.
Det är viktigt att understryka hur mycket stryk Louis Zamperini (en mycket bra Jack O’Connell) får i den här berättelsen. Inte sedan Jesus (i Jim Caviezels skepnad) blev maratonpiskad i ”The Passion of the Christ” har en protagonist i en stor Hollywood-produktion ådragit sig så mycket fysiskt lidande. Vid ett tillfälle ställer den japanske befälhavaren upp de övriga krigsfångarna på led och tvingar dem under dödshot att slå Zamperini på käften, en efter en. Denna övning pågår i flera timmar.
Inte för att på något sätt förringa den verklige Louis Zamperinis mardrömslika tillvaro som krigsfånge, men dessa scener blir ordentligt tjatiga. Angelina Jolie hade med fördel kunnat lämna någon halvtimme film i klipprummet (bildligt talat). Men hon är absolut inte oäven som regissör, och om ”Unbroken” är Jolies verkliga initiationsrit som filmskapare och målet var att göra en storslagen och klassisk Hollywood-skildring av krigets jävligheter och den mänskliga uthållningsförmågan, en bred och påkostad rulle som lika gärna kunde ha signerats Steven Spielberg, så har hon lyckats. Hon kan bevisligen göra film på Hollywoods villkor.
Hoppas nu att hon går vidare till ett projekt som innehåller nyanser, gråzoner och förmågan att beröra bortom klichéerna. För letar man efter sådant är ”Unbroken” naturligtvis helt fel film. Det är en fläckfri produktion med ett luftigt, vackert foto och starka skådespelarinsatser rakt igenom, men den är samtidigt för artificiell för att göra sitt ämne verklig rättvisa.