Theresa Traore Dahlbergs långfilmsdebut följer en grupp tonårstjejer under deras sista år på bilmekanikerskolan i Ouagadugu, Burkina Faso. De står och stampar på tröskeln ut till vuxenlivet i ett land med hög ungdomsarbetslöshet och även om bilmekaniker ett klokt yrkesval så kan de själva inte låta bli att dagdrömma om ett liv som sångerskor eller skådespelare.
Att filmen beskrivs som en poetisk dokumentär är väl i själva verket ett snällare sätt att säga att det inte händer speciellt mycket. I en trög och händelsefattig vardag blir publiken snart lika uttråkad som dess huvudpersoner.
Upplägget är egentligen inte dumt, men det känns tyvärr som att tjejerna som man har valt att porträttera är för blyga för att kliva fram som tredimensionella karaktärer samt förmedla ett narrativ om starka kvinnor i en manlig värld. Visst är fotot från ett dammgrått Ouagadugu vackert. Men jag har tyvärr svårt att se varför detta blev en långfilm och inte ett tidningsreportage.
I facket långsamma och observerande dokumentärfilmer om bilmekaniker rekommenderar jag istället den förbisedda pärlan “Foreign Parts” (2011) om en isolerad, rivningshotad enklav av bilskrotar och verkstäder i Queens och de brokiga livsöden som tagit människor dit.