Det är inte ofta som uppföljare känns så här motiverade. Men faktum är att ”Maleficent 2: Ondskans härskarinna” har allt som en lyckad del 2 ska innehålla, plus lite till. Efter en ganska traditionell startsträcka tar historien en hisnande tur åt ett hyfsat oförutsett håll, där vi möter nya spännande karaktärer som berikar storyn ytterligare.
Det har gått fem år sedan sist. Aurora har vuxit upp till en ung kvinna som med vän hand regerar över sitt rike (The Moors) och varelserna där. När hennes förälskelse prins Philip plötsligt dyker upp en dag och friar till henne svarar hon ja, utan att tveka. Nyheten tas väl emot av Philips föräldrar kungen och drottningen av Holstead och framförallt hans mamma Ingrith välkomnar unionen med öppen famn. Maleficent är inte lika glad över sin skyddslings förlovning, men följer plikttroget med på ett besök till slottet, vilket blir startskottet till ett fullfjädrat krig de två matriarkerna emellan.
Trion från första filmen, Angelina Jolie, Elle Fanning (Aurora) och Sam Riley (Diaval) återvänder i denna andra del och samtliga gör som väntat, riktigt bra ifrån sig. Jolie är given i sin roll som Maleficent och har några härligt beska och rätt våldsamma möten med en bitsk Michelle Pfeiffer i rollen som drottning Ingrith. Det är inte helt osökt att dra paralleller till de hetsiga sammandrabbningarna vi nyligen skådade i ”Game of Thrones” mellan Daenerys och Cersei.
”Maleficent 2: Ondskans härskarinna” är utan tvekan och ännu mer den här omgången, kvinnornas film. Det är kvinnorna som är de handlingskraftiga individerna, de som står i centrum och styr både narrativet och bataljerna. Samtidigt får vi se några finfina stöttande prestationer från manliga birollsinnehavare som Chiwetel Ejiofor, Ed Skrein och Harris Dickinson. Dickinson är otroligt ödmjuk i rollen som Prins Phillip och jag tycker mycket om att han får vara så snäll. Överlag skildras männen som mjukare mot vad de brukar i filmer och sagor, vilket är väldigt befriande och känns som ett modernt och välkommet grepp.
Norrmannen Joachim Rønning, som tidigare bland annat gjort ”Kon-Tiki” (2012) och ”Pirates of the Caribbean: Salazar’s Revenge” (2017) har regisserat detta storslagna äventyr och han har gjort det väldigt bra. Tillsammans med fotografen Henry Braham och ett duktigt specialeffektsteam bjuder han oss verkligen på en otroligt vacker och färggrann upplevelse, med omsorgsfullt utmejslade detaljer och karismatiska karaktärer. På sina håll blir det möjligen lite väl mycket av allt det goda och jag hade bitvis önskat en något mer nedtonad approach för att ge vissa delar av storyn mer utrymme. Samtidigt finns mycket av filmens hjärta i den charmigt prunkande ytan, så jag låter det bero.
”Maleficent 2: Ondskans härskarinna” är en film om gott och ont och den ständiga kampen dessa ytterligheter emellan. Det är klassisk tematik i sagor som vi har sett avhandlas förr. Här finns dock element som får historien att nå nya nivåer och jag älskar att mörkret i den tillåts ta plats.
Vid sidan av idén om att den sanna kärleken övervinner allt, handlar filmen om fördomar och om rädsla för det okända som en katalysator för hat och ondska, men den handlar också om familj och framförallt relationen mellan mor och dotter. Mellan raderna förkunnas det bland annat om fred, öppenhet och acceptans, viktiga och fina budskap, som passar perfekt i våra tider av kyla.