27 år har gått sedan barn försvann på löpande band i Derry, Maine, och alla som är bekanta med Stephen Kings mytologi vet vad det betyder. Pennywise, eller noga räknat den uråldriga, utomjordiska ondska som i brist på en tydlig definition kallas för ”Det” är tillbaka. Kompisgänget som lyckades näpsa monstret när det begav sig sist tvingas högst motvilligt att återvända för att avsluta jobbet.
Medlemmarna i The Losers Club har alla, med något undantag, växt upp till drivna karriärister som sedan länge flyttat ifrån staden. Samtliga har också, med benägen hjälp av den diffusa magi som titelmonstret utövar, glömt sitt förflutna. Men på plats i Derry löses förträngningsmekanismerna upp, och var och en tvingas att konfrontera sina mest traumatiska minnen. Efter den första filmen finns det en del psykologiska knutar att lösa. Nu ska clownen bita i gräset en gång för alla.
Jag delar den hyfsat vedertagna uppfattningen att ”Det” (2017) var en lyckad historia. En av filmens många styrkor var att regissören Andy Muschietti var föredömligt återhållsam och lät oss se precis så lite av Bill Skarsgårds mördarclown att den/Det fick förbli skrämmande.
Inför denna häftigt emotsedda uppföljare, som klockar in på stöddiga 169 minuter, var därför en av mina värsta farhågor att Muschietti skulle kapa förtöjningarna helt och hållet och släppa loss Bill Skarsgård utan förbehåll. Så blev det lyckligtvis inte – Pennywise är visserligen mer smord i käften än sist, men även om Muschietti har lättat lite på kopplet så blir dialogscenerna med Det nästan aldrig för långa. Less is more-principen upprätthålls här, typ hela vägen.
Tyvärr råder det motsatta förhållandet vad gäller övriga skrämseleffekter. I jämförelse med sin föregångare är ”Det: Kapitel 2” en orgie i plastig CGI. Hur många gånger kan man variera ett plötsligt uppdykande malätet monsteransikte utan att proceduren slutar vara läskig? Det tvingar Andy Muschietti biopubliken att ta reda på. Svaret är: Oklart, men nästan tre timmars speltid förtar definitivt helhetsintrycket. I den tredje akten ryggar man inte tillbaka längre, oavsett hur många förvridna anleten och jump scares som fyller duken. Brinnande dödskallar, mögliga tantplyten, huggtänder av olika längd. Kvoten är fylld.
Man kunde önska att denna uttröttningsprocess var filmens största problem.
Men ska man rikta in sig på den största elefanten i rummet så är – och det är bedrövligt tråkigt men omöjligt att inte konstatera – skådespelarinsatserna i bästa fall ojämna. Kemin mellan de fullvuxna medlemmarna i The Losers Club är, överraskande nog, i stort sett icke-existerande. Sett till gruppdynamik och trovärdighet så får de helt enkelt råpisk av sina yngre motsvarigheter. Det har surrats mycket i förväg om Bill Haders prestation, och den forne SNL-stjärnan reparerar mycket riktigt en del av skadan vad gäller detta. Hans tvångsmässigt skämtande men på djupet osäkre Richie Tozier stjäl i princip varenda scen, men så är konkurrensen också obefintlig. Manuset tvingas dessutom att förlita sig så pass mycket på Toziers lustiga repliker att det hela känns lätt krampartat.
Rör det sig alltså om ett totalt haveri, är ”Det: Kapitel 2” en uppföljare så ovärdig att man vill ta Andy Muschietti i örat och skriva under en upprorslista à la ”Game of Thrones”, säsong åtta? Nej, riktigt så illa är det inte. Arvet efter tegelstensromanen och den första filmen kunde ha förvaltats betydligt bättre, men här finns ett gäng ordentligt obehagliga scener och åtminstone en lovande första timme.
Och Bill håller ångan uppe som Pennywise. Han är så att säga stadigt otäck. Man hade hemskt gärna kunnat säga samma sak om filmen som helhet.