Suggestiv och storslagen naturromantik i mörk barndomsskildring

Änklingen Trond (Stellan Skarsgård) är inte särskilt sugen på att delta i livet längre. Efter att ha bott femtio år i Sverige flyttar han tillbaka till sin gamla hembygd, ett litet och avslaget samhälle på den norska sidan av gränsen. Han sågar ved, pulsar runt i snön med hunden och gör upp anspråkslösa planer inför nyårsafton. ”Då ska jag dricka mig lagom full och sova så djupt det går utan att vara död. Det ser jag fram emot.” Riktigt så enkelt blir det inte.

Tronds närmaste granne är en kufisk enstöring som genom sin blotta närvaro utlöser en kedjereaktion av barndomsminnen. I takt med att de två tystlåtna och mer eller mindre nedbrutna männen lär känna varandra står det klart för Trond att han kände den haltande Lars som liten, och att en fruktansvärd tragedi i det förflutna förbinder dem för evigt.

”Ut och ställa hästar” är baserad på den bästsäljande norska romanen med samma namn. Filmen belönades med Silverbjörnen på Filmfestivalen i Berlin, kategorin var ”Enastående konstnärligt bidrag”. Det är inte så mycket att orda om. Fotot är storslaget och intimt och naturskildringarna från Tronds uppväxt — större delen av filmen utspelar sig under en ödestigen sommar som han tillbringade med sin gåtfulle far i familjens norska stuga —har en poetisk kvalitet som man sällan ser på film. Man tänker på Harry Martinssons ”Nässlorna blomma” eller vissa sekvenser i Tarkovskijs ”Stalker”. Vinden som ruskar det midjehöga gräset på ett fält, timmer som fraktas på en svart, nästan Bauersk älv. Regissören Hans Petter Moland, som här samarbetar med Stellan Skarsgård för femte gången, ger skogen en säreget suggestiv karaktär, både hotfull och lyrisk.

Filmens försiktiga tempo kan säkert avskräcka en och annan. Det finns också en lätt pliktskyldig tendens att återge huvudpersonens speakerröst från romanen ett sätt som ibland bryter upp den drömska atmosfären. Den kunde ha fått trimmas i klipprummet utan att något hade gått förlorat.

Men här finns också bilder som tar andan ur en. Särskilt under den första timmen är ”Ut och stjäla hästar” magnetisk, självständig och ambivalent hyllning till den norska naturen. De scenerna kontrasteras effektivt mot filmens nutid, där Trond sitter och huttrar i självvald isolering efter att ha förklarat livet övermäktigt.

Det som stannar kvar är ändå den där sommaren 1948.