Åh, det ljuva 80-talet. Filmunderhållning behövde inte vara så invecklat. Det enda som egentligen behövdes var en charmig hjälte, en ond skurk, en vacker flicka, roliga effekter och en hel, del våld. Skalar man bort den överflödiga sexismen och machoattityden så har du ”Turbo Kid”.
Den här kanadensisk-nyzeeländska pärlan bygger på en kortfilm av den långfilmsdebuterande regitrion, som även spelar roller i filmen. Inte bara en hyllning till 80-talsfilm i sig utan även superhjältar, post-apokalyptiska framtidsrullar och splatter. Allt med liten budget men stort hjärta.
Fyndet Munro Chambers anammar perfekt den serietidningsälskande nörden som får chansen att själv bli superhjälte när den ondskefulle Zeus (alltid sevärda B-filmsikonen Michael Ironside) hotar omgivningen. Vid sin sida har han en charmig robot med skinn på näsan och en Indiana Jones-liknande hårding.
”Turbo Kid” är ingen parodi men tar sig inte heller på allt för stort allvar. Brist på hög budget (som vanligtvis krävs för en mer modern variant av denna slags film) kompenseras galant av en träffsäker glimt i ögat. Rekvisitan är av typen ”man tager vad man haver” (vilket passar utmärkt för en ”Mad Max”-liknande framtidsvision) och splattereffekterna är på fin tidig-Peter Jackson-nivå.
Möjligen blir det lite för simpelt. Varken energin eller uppfinningsrikedomen håller inte riktigt hela vägen. Men tråkigt har man aldrig. Turbo Kid är en hjälte som skulle få vilken serietidningsnörd att klappa händerna av glädje. Och hur kan man inte älska den catchiga synthmusiken?