Dålig jämvikt i Norges Oscarsbidrag

Vi får här följa Marie som arbetar på Norges metrologiska institut där man fastställer vikt, längd och volym på olika objekt enligt särskilda vetenskapliga bestämmelser. Ett arbete som passar den nitiskt nogranna och inrutade Marie perfekt. Men jämvikten rubbas när hennes far, tillika kollega, drabbas av en stroke samtidigt som Marie genomgår en jobbig skilsmässa. Som en läglig tillfällighet erbjuds hon dock lite andrum då hon blir ombedd att åka på den årliga kilokonferensen i Paris i sin fars ställe – en träff där olika nationer samlas för att jämföra sina nationalkilon. 

Under vistelsen i Paris börjar saker och ting äntligen hända i denna relativt svårstartade film. Här ställs filosofiska frågeställningar bland de decimalinriktade forskarna som bjuder in till en del intressanta tankegångar men som tyvärr känns malplacerade och inte heller väver in vår norska meterolog i konversationen. En hade gärna sett mer grävande i de utsvävande tankegångarna och hur de kunnat kopplas till Marie. Dock är dynamiken mellan Maries yrke som mått- och viktgranskare och hennes turbulenta privatliv ett snyggt grepp och håller en fin balansgång genom hela filmen. Kontrasten mellan de noggranna mätinstrumenten och värdena kontra tumultet i Maries liv blir starka och tangerbara motsatser.

Resan till Paris leder dock också in på Maries möte med den charmige fransmannen Pi – en akademiker likt henne själv men som numera mest spelar in och undersöker fågelkvitter. Mötet med Pi blir ett oväntat inhopp i Maries liv, och leder också in filmen på ett spår som blir allt annat än trivsamt. Mer och mer utvecklas berättelsen till en dålig fransk romcom och ju längre in i filmen vi kommer desto mer gömmer en sig under skämskudden. 

Behållningen ligger till största del i Ane Dahl Torps prestation som den livskrisande Marie, men det är synd att vi inte kommer henne djupare under skinnet. Den avskalade relationen mellan ex-maken och den uteblivna konfrontationen med sin parisboende farbror gör att mycket kring hennes karaktär känns outforskat. Även känslorna för den charmfulle men inte särskilt attraktive Pi känns oerhört grunda och forcerade. Visst lockar det gröna gräset i kärlekens huvudstad, men varken Pi eller hans tillvaro känns särskilt dragande.

För att göra en sista avvägning (och få till en till viktrelaterad ordvits) känns detta drama långt ifrån uträknat. Med rätt instrument hade detta kunnat bli ett tematiskt intressant kvinnoporträtt, men ”1001 gram” väger alldeles för lite.