Hej Hollywood. Du har säkert hört detta flera gånger förut och det är knappast någon banbrytande information men det känns ändå sunt att detta upprepas från och till. Allt behöver inte uppföljare. Det är inget misslyckande i sig att göra en lyckad film och sen gå vidare. Men men, nu står vi här trots allt med en uppföljare till den där monsterkomedin från 2015 som inte ens gick upp på bio i Sverige.
Denna liksom föregångaren bygger på R.L. Stines populära böcker med samma namn (”Kalla kårar” på svenska) med barnvänliga skräckhistorier om alla möjliga monster. Ledarskurken är onda buktalardockan Slappy som är tillbaka från första filmen och den här gången ställer till med bekymmer i en småstad genom att väcka alla tänkbara monster till liv under Halloween.
Inledningsvis känns det som det funnits någon slags ambition i berättelsen när den lagom kusligt komiska Slappy likt en rumsren variant av Chucky på allvar försöker accepteras som familjemedlem av två tonåriga syskon. När hans monstervänner löper amok och sprider panik blir det en tröttsam upprepning av första filmen.
Även om det finns något ädelt i att erbjuda barntillåten skräck för de yngre så blir resultatet ofta aningen uddlöst när man vet att huvudkaraktärerna (och alla andra) egentligen aldrig är i någon fara. Inga huvuden kommer rulla i den här typen av film så underhållningsvärdet måste skruvas upp extra högt. Dessvärre lider denna av både brist på kreativa idéer och den charm som trots allt gjorde ”Goosebumps” till en tillräckligt framgångsrik film för att den skulle yngla av sig ännu en film.
Helt hopplöst är det inte. Tempot är tillräckligt högt för att tillfredsställa målgruppen och här finns några nostalgiska referenser för vuxna (speciellt de som minns ”Alla helgons blodiga natt 3” eller spelade ”Street Fighter” som barn). Wendi McLendon-Covey är en begåvad komedienne som har några kul ögonblick som syskonens mamma. Däremot kastar man bort Ken Jeong och Chris Parnell i meningslösa biroller och att första filmens stjärna Jack Black dyker upp i en förlängd cameo ger inte mycket heller.
Så tack Hollywood, du har gjort det igen. Gett oss en uppföljare ingen egentligen bad om i syfte att tvinga på oss ännu en franchise. Tro mig, ingen inväntar ivrigt en ”Goosebumps 3”. Att en film är ”okej” och ”duger att se på en tråkig söndag” är inget att direkt vara stolt över. Möjligen ska du ha någon slags credd för introduktionen av mordiska gummibjörnar men nu får det vara nog.