Norske deckargiganten Jo Nesbø prisas med jämna mellanrum som Skandinaviens svar på Dennis Lehane och har lågt räknat sålt ungefär femhundra miljarder triljarder böcker. ”Huvudjägarna” översattes framgångsrikt till film redan 2011, men det är först nu som Nesbøs sargade (men räknat i boktitlar ytterst slitstarke) protagonist Harry Hole tar klivet över till vita duken. Han gör det i Michael Fassbenders skepnad och med allmänt tacksamma förutsättningar.
Tomas Alfredson står för regin och rollistan är smått förnuftstrotsande, särskilt för en svensk publik. Hur ofta får man se kultstjärnor som Chloe Sewigny och Val Kilmer dela duk med svenska skådisar av David Denciks dignitet? Laguppställningen är nästan löjligt namnkunnig: Rebecca Ferguson, Charlotte Gainsbourg, J.K. Simmons, Toby Jones, Sofia Helin. När Michael Fassbender sitter och käftar med Jonas Karlsson i en tågkupé på väg genom ett norskt snölandskap är jag nära att gripas av existentiell svindel. Peter Dalle!
På papperet ser det hela alltså oerhört lovande ut. Det rör sig om ännu ett ambitiöst försök att annektera också filmmediet med det ursprungligen skandinaviska exportkonceptet ”Nordic Noir”, den geografiskt specifika deckargenre som hittills har firat enorma framgångar både i bokform och på tv (tänk ”Bron”, ”Wallander”, ”Borgen” och många andra titlar). På film har väl den frontalattacken främst bestått i ”The Girl With The Dragon Tattoo” (2011) – men förutsatt att ”Snömannen” blir en hit så finns det alltså tio Harry Hole-böcker till att bygga franchise med.
Så långt förutsättningarna, och resultatet? Njae, är spontanreaktionen, och då ska det förtydligas att undertecknad inte har någon relation till bokförlagan. Historien i ”Snömannen” är långt ifrån den omständligaste deckarintrig som någonsin har filmatiserats, men den uttömmer gradvis sin trovärdighet med råge och har en av genrens tröttaste klichéer som fundament: Den mystiske seriemördaren som gäckar polisen på outgrundliga vägar och kommunicerar med handskrivna lappar. Visserligen är mördarens främsta uttrycksmedel de snögubbar som återfinns på brottsplatserna, men då dessa är av hobbitlängd och tycks kunna framträda på magisk väg förtas mycket av den avsedda effekten.
Ett problem av allmän art: Det blir helt enkelt aldrig så läskigt som det borde bli, givet att kvinnor får sina huvuden avkapade och ansikten demoleras med hagelskott – i det sistnämnda fallet bidrar också en ovanligt klumpig CGI till misslyckandet.
Fassbender gör ett klanderfritt jobb i sin gestaltning av den plågade, försupne Harry Hole, men för en tittare med ringa förkunskaper om karaktären förblir han lätt skissartad. Utan att försjunka i ett personporträtt, på bekostnad av framåtrörelse och spänning, hade man på manusnivå med fördel kunnat fokusera den centrala familjekonflikten tydligare. Holes exfru med barn tar aldrig riktigt plats i berättelsen, och för att vara fullblodsalkoholist är han minst sagt moderat i sitt krökande. Han dricker knappt i bild överhuvudtaget. Sådana detaljer, eller avsaknaden av dem, bidrar till det något blodfattiga helhetsintrycket av ”Snömannen”.
Med en mindre stilsäker regissör hade hela ansatsen riskerat att likna en påkostad tv-deckare av standardsnitt. Alfredson håller med god marginal en högre nivå. Och rollistan!
Men inga fyrverkerier.