En handling kan betyda så lite – eller så mycket – för en film. Upplägget är att en kvinna lurar i sin skitstövel till pappa, som fått minnesförlust efter en hjärnblödning, att han är egentligen är en snäll mysgubbe. Låter farligt nära ett försök att kombinera ”Tjejen som föll överbord” och ”Rain Man” men lyckligtvis siktar regissören Ulf Malmros in sig mer på dramat än någon genant situationskomedi.
Dessutom kommer filmen långt med sina begåvade huvudrollsinnehavare, den bekanta Michael Nyqvist men inte minst fyndet Vera Vitali (som av händelse setts i både ”Monica Z” och ”Cornelis”). Den senare underspelar fint sin gravida, hunsade lågstadielärare Malin med subtila ansiktsuttryck utan att göra henne till en trött stereotyp. Hennes förmåga att förmedla både glädje, sorg och ilska utan stora dramatiska gester är fantastisk.
Nyqvist visar upp en ny, spännande sida när hans misslyckade buskisskådespelare med Dramaten-drömmar vaknar upp på nytt och agerar likt ett bortskämt barn. Han har perfekt komisk tajming och stjäl varje scen han är med i, vare sig han låtsas buga till applåder vid ett sjukhusfönster eller när han svänger loss till en läcker indieballad. (Repliken ”Jag är konstnärlig va? Jag kände det när jag dansade” är en av årets bästa.)
Men till skillnad från många av Malmros tidigare filmer så står här mörkret och dramat i centrum. Här finns tänkvärda poänger kring föräldraskap, pappaansvar, identitetskriser och modet att stå upp för sig själv. Vitali och Nyqvists kemi såväl som samspel fungerar galant. Malmros tar som vanligt inga alltför enkla utvägar när han här utforskar och spräcker hål på frågan kring kärnfamilj.
Dessvärre finns här en del brister som sänker intrycket. Filmen är aningen för lång och flera sekvenser och karaktärer känns överflödiga. Nyqvists rollfigur är nästan en karbonkopia på Kjell Bergqvist i Malmros ”Bröllopsfotografen” med möjligen något extra lager. Och exet till Malin tillika pappan till hennes barn, spelad av Sverrir Gudnason, är en sådan rutten douchebag att han nästan blir en karikatyr.
Och apropå trovärdighet så blir några sjukhusscener oavsiktligt (?) komiska när en eftersökt sjuksköterska ständigt dyker upp vid exakt tillfällen medan en läkares ”expertutlåtanden” låter som om han slagit upp konsekvenser av hjärnblödning på Google. Malmros-veteranen Lotta Tejle är dock typiskt klockren i sin cameoroll som nonchalant arbetsterapeut. Det lyckade väger upp det mindre lyckade, och resultatet är ojämnt.
På det stora hela är ”Min så kallade pappa” en sevärd och välspelad film som saknar den förlösande humor vi vanligtvis finner i Malmros .filmer, på gott och ont. Vi slipper en fånig dussinkomedi (vilket vi visserligen aldrig skulle förvänta oss av Malmros) men vi får samtidigt ett drama som inte fungerar hela vägen och därmed aldrig riktigt griper tag, trots begåvade skådespelare.