Maria Altmann är judinna som under andra världskriget flydde sitt hemland Österrike för att få en fristad i USA. Efter sin systers död hittar hon dokument som antyder att flera av familjens konstskatter stulna av nazisterna, men numera hemmahörande på museum, fortfarande tillhör henne. Hon kontaktar advokaten Randy Shoenberg som börjar undersöka saken. Ärendet för dem båda till Wien och medan Randy lär sig om sin familjs förflutna tvingas Maria möta minnen som hon hela sitt liv försökt fly.
”The one who does not remember history, is bound to live through it again” står det på en tavla som hänger i det forna koncentrationslägret Auschwitz. Och det är i exakt den andemeningen som ”Woman in Gold” känns så viktig än idag. Kanske framförallt idag.
Filmen premiärvisades på Berlins filmfestival vilket känns väldigt passande då få ställen verkar bära minnet av andra världskrigets grymhet så tydligt som just Tysklands huvudstad. Minnet av kriget och de vidrigheter som då utspelades är också något som den verklighetsbaserade ”Woman in Gold” i allra högsta grad skildrar.
Parallellt med Marias och Randys strävan efter att få rätt att blir rätt, får vi i långa flashbacks se hennes ungdoms historia spelas upp, fram till bokstavligen helvetet i Europa brakar loss och tvingar henne fly för sitt liv till USA i hopp om en framtid där. Hon fann i sin frihet men vill nu ha rättvisa.
Helen Mirren är riktigt bra som Maria Altmann. Hon har glimten i ögat, men utstrålar samtidigt en otrolig känslighet i sin gestaltning. Också Ryan Reynolds, som ofta lämnar mig rätt oberörd, lyckas fånga sin karaktär och göra honom både nervig, stark och sårbar samtidigt. I övrigt är flera andra karaktärer ganska tunna, byråkratiska paragrafryttare. Lite mer hade man såklart kunnat göra med även dessa individer, men samtidigt är detta ett historiskt och allmängiltigt drama om större saker än enskilda individers nyanseringar, varför vissa förenklingar och plattityder inte bekommer mig nämnvärt.
”Woman in Gold” är en ganska typisk Hollywoodproduktion och som en sådan vet den precis vilka knappar den ska trycka på för att få igång känslor och tårflöde hos publiken. Musiken av Hans Zimmer är bombastisk och effektiv och när slutbilderna rullar och Maria får möta sin sedan länge döda familj i en klassisk Titanic-influerad festscen är knappt ett endaste öga torrt i salongen. Det kan tyckas lite billigt och väl enkelt, men vadå? Det fungerar. Och med tanke på det viktiga budskapet om att bevara historien levande så att den inte upprepas, känns både billigt och enkelt som dugliga genvägar i sammanhanget.
Jag blev personligen ordentligt tagen och enormt berörd. Det var visserligen väntat, fast inte ett dugg mindre påtagligt för det. Jag rekommenderar varmt denna otroligt fina film till alla, som en påminnelse om det som varit, men som aldrig mer får bli.