Tidlösa gudar för Marvel in i samtiden

En Oscarsvinnande indiedarling till regissör som aldrig filmat på ett filmset eller rört en mångmiljonbudget får i uppdrag att skapa Marvels senaste blockbuster – att Marvelproducenterna valde Chloé Zhao att regissera sin senaste potentiella kassako kändes som ett så otippat genidrag att det blev svårt för oss filmjournalister att hålla huvudet kallt.

Personligen kände jag pulsen stiga med förhoppningarna – vi snackar om regissören till en av det här millenniets absolut bästa filmer, ”Nomadland” – en originell och visionär auteur med en kärleksfullt skarp blick för hur omgivningen formar individen. Frågan är hur väl Zhaos meditativa blottläggande av vårt inre gifter sig med en filmgenre som bygger på specialeffektsmättade actionscener. Försök till en revolution av genren eller gimmick? En sak är säker – Hollywoods underbarn fick Marvelbudget men också en okänd titel som kan offras ifall något skulle slå snett.

En trygg berättarröst förklarar att de gudalika Eternals skyddat mänskligheten mot dessa överjordiska fasor sedan tidernas begynnelse. Mäktiga som de är får de inte lägga sig i mänsklighetens affärer och stoppa krig, katastrofer och farsoter då de är bundna till ett mäktigare kosmiskt väsen som bokstavligen skapar galaxer. Efter att Deviants till synes röjts undan från planetens yta fick vår lilla gudagrupp århundraden på sig att spridas över världen och uppleva dess nöjen. Men när monstren dyker upp igen är det dags att samla den dysfunktionella familjen igen.

I centrum för handlingen står det attraktiva tidigare kärleksparet bestående av Ikaris (Richard Madden med krafter som Stålmannen) och Sersi (människoälskande Gemma Chan som utgör filmens fokus) samt ett triangeldrama som involverar den mänsklige Dan, Sersis nya kärlek (Kit Harington).”Game of Thrones”-fans kan dregla över återföreningen av seriens Robb Stark och Jon Snow. Vissa castingval är av mer dubiös karaktär – framförallt Angelina Jolie vars krigsgudinna Thena förvisso porträtteras med sårbarhet och utsstrålning men aldrig riktigt gifter sig med resten av filmen. Många kommer roas av Kumail Nanjianis Kingo – en sidekick gud som fått en egen (ännu roligare) sidekick.

Överflödet av karaktärer är en av ”Eternals” brister. Det står strax klart att Zhao har fått några bollar för mycket att jonglera med – kravet att leverera snabbfotad action, maffiga specialeffekter, komisk relief och försöka få till en mer reflekterande och expansiv storyline gör ”Eternals” till en ojämn film som växlar mellan banala genreval och mer reflekterande stunder. Det är mycket pendlande mellan stämningslägen och en expansiv abstrakt kosmisk verklighet och bordsscener som är det närmaste en dramakomedi MCU någonsin kommit.

Att gå in på filmens handling är närmast omöjligt utan att komma med spoilers men det är ganska safe att säga att Deviants inte riktigt uppfyller sin fulla potential utan offras för en alternativ storyline som ska lyfta filmens frågeställning – enligt mig är blir det dock aldrig djupt nog för att vara värt besväret. I sin slitning mellan att göra filmen mer reflekterande och att följa MCU-mallen landar ”Eternals” i ett ingemansland där enskilda scener landar med närvaro medan andra känns som påtvigad standard.

Här finns också storylines som påbörjas men aldrig fördjupas –  den formskiftande gudinnan Sprite (Lia Mchugh) är fast i en fjortiskropp fast hon levt i  åtskilliga millennier. Vi får se att det påverkar hennes känsloliv och det får förvisso konsekvenser men liksom i fallet med den något misantropiske och surmulne Druig (Barry Keoghan) sätts hon alltför ofta på sidlinjerna.

Sin vana trogen bjuder Zhaos filmer på vackert foto och fin ljussättning som ramar in en mer romantisk och känslosam version av MCU-universumet. Ett vackert exempel är Eternals skepp som dyker upp på horisonten och skänker scenen en majestätisk tidlös känsla. Här finns en fokus på intima stunder och intima dialoger vi sällan ges i superhjältefilmer. Samtidigt måste showen gå vidare – en hel värld ska räddas och mellan maffiga actionscener, plötsliga återblickar som ska ge storyn bakgrundskontext och komiska interludes kan ”Eternals” kännas och det tar emot att säga – aningen manierad film.

Det är helt enkelt alltför många boxar som ska checkas av för att Zhaos egentliga styrkor ska komma till sin rätt. Det finns också stunder då filmen blir aningen självmedveten och prålande med sin mångfald. Med det sagt är det verkligen på tiden att man ser till att utveckla genren och bredda mångfalden – jag hade dock gärna sett lite mindre präktighet och mer av Zhoes rebelliska ådra i ansatsen. Gudagänget är med lite få undantag en tillrättalagd bunt där Kingo är den ende som verkar dra fördel av sina förmågor.

I slutändan är ”Eternals” varken en frälsning eller en brinnande supernova som lyser upp biosalongerna. Men visst kommer den här titeln sätta avtryck. Zhao målar om skyn med en lite annan färgpalett, i hennes version är Marvels universum ett ställe där även hjältegudar har mänskliga drivkrafter. Representationen bland skådespelarna är en närmast unik spegling av världen utanför filmbranschen – det enkla faktumet att världen är full av kvinnor och etniciteter och sexualiteter är inget som bör debatteras men är närapå chockerande när man jämför med övriga superhjältetitlar.

Oavsett om filmen blir en kassako eller inte kommer Marvel inte kunna stoppa tillbaka anden i flaskan. ”Eternals” har gjort det klart att en mer inkluderande castingval och större mångfald är en möjlighet och med den uppstår potential till vidare omloppsbanor i kreativa val och storylines i MCU-galaxen.